Hösten 2015 talades det om ”systemkollaps” och om att mottagningssystemet skulle ”braka ihop” när antalet asylsökande i Sverige ökade. Det gick så långt att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) såg sig föranledd att dementera uppgifterna: ”att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant”.
Samtidigt stod det klart att myndigheterna saknade den beredskap och samordning som krävdes för ett väl fungerande och effektivt asylmottagande. Inte heller fanns det en uthållig politisk vilja att underlätta mottagandet och öka mottagningskapaciteten.
Istället beslutade regeringen att återinföra inre gränskontroll, vilket skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne” (RiR 2017:4). Därefter utlovades en tillfällig begränsningslag och krav på ID-kontroll i Danmark* i syfte att avskräcka och hindra människor från att söka asyl i Sverige – åtgärder som motiverades med hjälp av ”flaskhalsens” konsekvenser, bl.a. brist på sovplatser i Malmö.
Läs Sanna Vestins beskrivning av händelseutvecklingen. Här följer ett utdrag:
”[Det kom] ovanligt många flyktingar till Sverige. De var också ovanligt synliga. Eftersom vi hade haft öppna gränser inom EU länge och mellan de nordiska länderna ännu längre, så har flyktingarna de senaste decennierna inte märkts av särskilt mycket just vid ankomsten. De har själva tagit sig vidare från gränsen.
Men den där speciella hösten var allas uppmärksamhet på flyktingströmmen i Europa och när så många kom på en gång blev det en grej att de behövde tas emot och det behövdes rejält med extraresurser. Frivilliga ställde upp men polisen såg också ett säkerhetsproblem.
I Stockholm funkade det ganska bra mellan frivilliga och myndigheter. Moskén samarbetade med kyrkan. Frivilliga lagade mat, ordnade övernattning och skjutsade.
I Malmö däremot blev det strid. Där vi såg människor som hämtade andan och skaffade information, såg polisen människor som försvann. Där vi såg en volontär som hjälpte en tonåring att komma till Migrationsverket, såg polisen en kidnappare. Polisen hindrade frivilliga från att prata med flyktingarna. Flyktingarna skulle föras direkt till Migrationsverket.
Polisen ville ha gränskontroller för att ha kontroll över vilka som kom in. Men för att få införa gränskontroller måste det finnas ett ordnings- och säkerhetsproblem. Det polisen lyfte fram var att barn försvann och att människor inte sökte asyl direkt. Det blev flyktingarna själva som pekades ut som ordnings- och säkerhetsproblemet. Det var lite märkligt för det var inte precis de nyanlända som slängde brandbomber.
Så vad var det som var så farligt med att människor reste vidare genom Sverige? I alla år tidigare har asylsökande tagit sig till Migrationsverket på egen hand, kanske efter att ha landat hos bekanta ett par dar. De har rest och vistats illegalt sedan de lämnade sitt hemland, ibland flera år tidigare. Att de reser illegalt beror på att våra ledare i EU-länderna har bestämt att det ska vara så, det finns inte legala vägar.
Många av ungdomarna från Afghanistan till exempel, de har aldrig bott lagligt nånstans, eftersom deras föräldrar är papperslösa. De var jätteglada över att ha kommit till en trygg plats där polisen inte slåss, men de hade ingen aning om att folk var jätteupprörda över att de inte sökte asyl just i Malmö just den dan.
Polisen fick igenom att gränskontroller infördes och det blev förbjudet att resa vidare från gränsen. Alla som kom söderifrån skulle söka asyl i Malmö. Men i och med att alla skulle forslas från färjorna och tågstationerna direkt till Migrationsverket så blev situationen ohållbar. Flera tusen asylsökande i veckan kan funka om de sprids ut över landet. Det funkar inte om alla ska söka asyl på en punkt. Dessutom ville myndigheterna inte längre samarbeta med de frivilliga som hade sovplatser. Hellre fick asylsökande sova på gatan, vilket skedde typ en natt.
Därför öppnade polisen Malmömässan och definierade den som en del av gränsen. Man får ju inte ta folk i förvar utan vidare i Sverige. Men det här var inte Sverige utan Sveriges gräns. I mässhallen i Malmö, med barnfamiljer som sov på pappskivor och några få toaletter för hundratals människor, där skapades bilden av systemkollaps. Det var inte antalet flyktingar, det var hanteringen.”
Fotnot: * Krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland hade införts redan tidigare.
Se även: Lär av den migrationspolitiska historien
Lästips: Andrum – om stölden av en flyktingkris och om de bestulna
And that has made all the difference 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.