Denna artikel publicerades på Flyktingbloggen i september 2011.

Ett gemensamt europeiskt asylsystem ”är och förblir ett centralt politiskt mål för EU”. Det så kallade Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009, slår fast målsättningen att ”liknande fall behandlas lika och leder till samma resultat” i samtliga medlemsstater.

Den gemensamma politiken ska bygga på ”en full och allomfattande tillämpning” av 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Detta åtagande formuleras även som ett utrikespolitiskt uppdrag: EU ges ”ansvar för att aktivt framföra betydelsen av att ansluta sig till och genomföra” flyktingkonventionen.

Regeringen var nöjd med sin insats. Men det dröjde inte länge innan den svenska verkligheten åter gjorde sig påmind. Ånyo restes krav på att asylsökande som fått avslag skulle få möjlighet till en ny prövning, vilket i sin tur avfärdades av migrationsminister Tobias Billström som oseriöst och oansvarigt.

Nu ifrågasätts även om den svenska domstolsprövningen av asylärenden lever upp till kraven på rättssäkerhet och konsekvent rättstillämpning. Samtidigt uppmärksammar Röda Korset nya fall av apatiska asylsökande barn.

Låt oss backa tillbaka drygt sex år. Då pågick ännu debatten om de apatiska barnens utsatta situation. Våren 2005 inleddes Påskuppropet, lanserat av Sveriges Kristna Råd. Två krav framfördes:

• Att den svenska regeringen, inför ett nytt domstolsförfarande, ger ”amnesti” åt alla dem som vägrats asyl i vårt land;

• Att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle.

Det förstnämnda – ”amnestikravet” – tillgodoseddes till viss del genom den tillfälliga lag som antogs av riksdagen den 9 november 2005 och som möjliggjorde en ny prövning för vissa grupper av asylsökande, framförallt barnfamiljer, som vistats i Sverige under lång tid och vars utvisningsbeslut inte verkställts. Men rätten till asyl återupprättades aldrig, varken genom den tillfälliga lagen eller senare lagändringar.

Samma år hade riksdagen fattat beslut om en ny utlänningslag och en ny instans- och processordning i utlänningsärenden. Genom att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från Utlänningsnämnden till allmänna förvaltningsdomstolar skulle rättssäkerheten för de asylsökande förbättras. Lagens skyddsbestämmelser ändrades dock enbart marginellt: ”svåra motsättningar” i hemlandet infördes som en grund för skyddsbehov. Avsikten var att förtydliga lagstiftningen och ersätta det i praxis väletablerade begreppet politisk-humanitära skäl. Tillämpningen har dock kommit att bli mycket restriktiv, något som initiativtagarna till denna kodifiering av praxis – Röda Korset och Rädda Barnen – knappast avsåg.

En felaktig tolkning av den internationella humanitära rättens centrala begrepp inre väpnad konflikt – enbart delvis korrigerad av Migrationsöverdomstolen i senare domar – har drabbat många asylsökande som sökt skydd i Sverige undan urskillningslöst våld och övergrepp.

Men grundproblemet är Sveriges exkluderande och internationellt sett restriktiva tillämpning av 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Flyktingkonventionen tar sin utgångspunkt i rätten att söka och åtnjuta asyl (stadfäst genom artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna) och utgör själva hörnstenen i den internationella flyktingrätten.

En seriös och ansvarsfull migrationsminister – nu med benäget bistånd av Miljöpartiets Maria Ferm – bör därför ta initiativ till justeringar i utlänningslagens skyddsbestämmelser som återupprättar rätten till asyl och säkerställer att ingen asylsökande i behov av skydd i Sverige nekas asyl – vare sig nu eller i framtiden. Så läggs även grunden för en gemensam europeisk asylpolitik.