Återinförd inre gränskontroll

I dag är det fem år sedan regeringen återinförde inre gränskontroll.

Den 21 november 2015 infördes krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland* samtidigt som den inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”.

Den 24 november aviserades den tillfälliga lagen och krav på ID-kontroll för resande med tåg, buss och färja från Danmark – åtgärder som enligt regeringen syftade till ”att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande” och motiverades med hjälp av ”flaskhalsens” konsekvenser, bland annat brist på sovplatser i Malmö.

Läs mer om hösten 2015 och den fortsatta politiska hanteringen av flyktingsituationen.

* Rederierna hade dock startat kontrollerna redan den 12 november när den inre gränskontrollen återinfördes.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Asylmottagande och återvändande

Hösten 2020 började med att det överbefolkade flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann ner och att EU-kommissionen två veckor senare presenterade en ny migrations- och asylpakt. Här finns mina kommentarer:

Pakten utgår från samma grundtanke som skapade Moria. Frågan kvarstår därför hur de nya förslagen ska garantera ett humant och ordnat asylmottagande

På EU:s förhandlingsbord ligger även kommissionens förslag från 2018 om en omarbetning av återvändandedirektivet – se aktuellt webbinarium där Europaparlamentets rapportör Tineke Strik medverkar.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Höstläsning

Den här hösten kommer det att publiceras många artiklar om flyktingsituationen 2015 och dess politiska efterspel. Här är några tidiga lästips:

Fortsättning följer.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Bristande evidens och konsekvensanalys

På fredag den 7 augusti sammanträder den parlamentariska kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken för sista gången innan dess betänkande ska överlämnas till migrationsminister Morgan Johansson.

Förslagen som diskuterats i kommittén utgår ifrån en felaktig bild av lagstiftningen i andra EU-länder och bygger på illusionen att den tillfälliga utlänningslagen har påverkat antalet asylsökande i Sverige. Samtidigt ignoreras såväl förslagens humanitära och samhälleliga konsekvenser, som det växande behovet av skydd och varaktiga lösningar när antalet människor på flykt i världen fortsätter att öka.

Den tillfälliga lagen beslutades av riksdagen i juni 2016 och syftar till att ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. Den skulle gälla i högst tre år, med en avstämning efter två år då regeringen skulle ”bedöma behovet av att lagen gäller även under det sista året av giltighetstiden”. Redan i november 2017 meddelade dock regeringen att lagen ”ska vara i kraft även det tredje året, det vill säga till juli 2019”, utan att vare sig motivera eller redovisa underlaget för detta ställningstagande.

Första halvåret 2015 hade antalet asylsökande minskat jämfört med 2014. Under sommaren och hösten vände utvecklingen – i oktober registrerades 39.196 asylansökningar – men i mitten av november började antalet åter att minska när regeringen införde krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland samtidigt som den återinförda inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”. Därefter utlovades den tillfälliga lagen och krav på ID-kontroll för resande med tåg, buss och färja från Danmark.*

Från Öresund till Makedonien stängdes successivt Europas gränser. I mars 2016 ingick EU:s medlemsländer en överenskommelse med Turkiet om återsändande av asylsökande från Grekland – trots att Turkiet inte uppfyllde EU-rättens krav för att anses som ett ”säkert tredjeland”. När den tillfälliga lagen trädde i kraft i juli samma år var antalet asylsökande i Sverige nere i drygt 2.000 per månad.

I proposition 2018/19:128 om förlängning av den tillfälliga lagen erkänner regeringen att det inte kan fastställas i vilken utsträckning lagen har påverkat antalet asylsökande. Regeringen hade inte utvärderat lagens ändamålsenlighet och konsekvenser, men föreslog trots detta att den skulle förlängas i ytterligare två år till juli 2021 (se även januariavtalet). Som ett motiv skriver regeringen att ”belastningen på mottagningssystemet fortfarande [är] hög”. Under 2018 sökte 21.502 personer asyl i Sverige, vilket var det lägsta antalet sedan 2005. Året därefter uppgick antalet asylsökande till 21.958.

* Kravet på ID-kontroll för resande från Danmark kom att gälla till den 4 maj 2017. 

Läs mer:

Uppdatering: Ett väntat misslyckande (2020-08-07)

Publicerat i Migration | Märkt , | 1 kommentar

”Volymmål” i migrationspolitiken

I diskussionen om att införa en ordning med ett numerärt ”volymmål” eller ”riktmärke” i migrationspolitiken hänvisas det till Tyskland, Österrike och Kanada för att visa att detta inte skulle strida mot EU:s asylregler eller internationell flyktingrätt.

De två förstnämnda länderna har hittills inte vidtagit några åtgärder för att uppnå respektive ”riktmärke” och har därför (ännu) inte granskats av EU-kommissionen. I det sistnämnda landets ”nivåplan” ingår inte antalet asylsökande i beräkningen.

I det här sammanhanget kan det också noteras att FN:s flyktingorgan UNHCR avråder Sverige från att införa ett ”volymmål” för hur många asylsökande som tas emot per år.

Ett ”riktmärke” för hur stort det svenska asylmottagandet ska vara behöver dock inte siffersättas utan skulle istället kunna formuleras som en målsättning om att mottagandet på sikt bör uppgå till en rättvis andel av det totala asylmottagandet i EU.

En rättvis ansvarsfördelning kräver att övriga nordiska länder tar emot fler asylsökande, och omfördelning behövs framförallt från Cypern, Grekland, Malta och Spanien.

Läs mer: Reforming the Common European Asylum System

Se även: S och den framtida migrationspolitiken

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Längden på uppehållstillstånd i andra EU-länder

Enligt den tillfälliga utlänningslagen är huvudregeln att flyktingar ska beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i 13 månader. Detta är i linje med EU-rättens miniminivå som är tre år respektive ett år. Men hur ser regelverken ut i andra EU-länder när det gäller längden på uppehållstillstånd?

En jämförelse mellan andra medlemsländer som omfattas av EU:s omarbetade skyddsgrundsdirektiv visar att de flesta länder ger flyktingar uppehållstillstånd i tre eller fem år. Frankrike och Tjeckien beviljar flyktingar uppehållstillstånd i tio år.

Alternativt skyddsbehövande beviljas vanligen uppehållstillstånd i minst två år. Det är dock stor variation mellan länderna, från ett år i exempelvis Tyskland och Österrike, till fem år i bland annat Italien, Nederländerna och Spanien.

Sammantaget är den genomsnittliga tillståndslängden i andra EU-länder fem år för flyktingar och tre år för alternativt skyddsbehövande.

Se även: Asylum Information Database (AIDA) Country Reports

Publicerat i Migration | Märkt , , , | Lämna en kommentar

”Vad är en generös asylpolitik i dag?”

Denna artikel publicerades på Politism den 7 april 2017.

Det sägs att svensk asylpolitik tidigare har varit alltför ”generös”. I förslaget till politiska riktlinjer som ska behandlas av Socialdemokraternas partikongress den 8-12 april varnar partistyrelsen för att det inte är ”möjligt för Sverige att ha en lagstiftning som väsentligen skiljer sig från övriga länders i EU”.

Att jämföra Sverige med andra länder är relevant i allt lagstiftningsarbete. Men när den tillfälliga utlänningslagen utarbetades gjordes en helt annan jämförelse. Istället för en redovisning av andra EU-änders regelverk och praxis, användes EU-rättens minimiregler som både utgångspunkt och rättesnöre för svensk lagstiftning.

Resultatet blev därför en lag på bottennivå, inte en lag som inte ”skiljer sig från övriga länders i EU”. Ett exempel är längden på uppehållstillstånd. Enligt den tillfälliga lagen ska flyktingar beviljas tillstånd som gäller i tre år och alternativt skyddsbehövande i 13 månader.

Detta kan jämföras med Frankrike som ger flyktingar uppehållstillstånd i 10 år. I Belgien, Italien, Nederländerna, Portugal, Spanien och Storbritannien beviljas 5-åriga tillstånd.

Alternativt skyddsbehövande får uppehållstillstånd i 5 år i Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. I Luxemburg, Malta och Portugal ges 3-åriga tillstånd. I Finland är tillståndstiden 4 år för både flyktingar och alternativt skyddsbehövande.

Även när det gäller asylpraxis skiljer sig Sverige från andra EU-länder. Under 2016 beviljades 20% av de asylsökande flyktingstatus. I Belgien var motsvarande andel 47%, Nederländerna 33%, Storbritannien 30%, Tyskland 42% och Österrike 58%.

Vilken status som beviljas påverkar inte bara längden på uppehållstillstånd utan även möjligheten till familjeåterförening. Enligt den tillfälliga lagen har alternativt skyddsbehövande normalt inte rätt att återförenas med sin familj i Sverige. Konsekvenserna beskrivs bland annat av Dagens Nyheter i ”Svenska regler hindrar syrier att återförenas med familjen”.

Hur vi uppfattar Sveriges asyl- och migrationspolitik beror alltså på vilka regler och vilka andra länder vi jämför med.

Publicerat i Migration | Märkt , | 1 kommentar

Rätt till familjeåterförening i andra EU-länder

Enligt den tillfälliga utlänningslagen har flyktingar och alternativt skyddsbehövande rätt att återförenas med make/maka, registrerad partner eller sambo och barn under 18 år (kärnfamiljen). Undantag från försörjningskrav gäller under tre månader.

Har alternativt skyddsbehövande rätt till familjeåterförening i andra EU-länder? Ställs det försörjningskrav? Finns det en väntetid innan familjeåterförening kan beviljas?

En jämförelse mellan andra medlemsländer som omfattas av EU:s familjeåterföreningsdirektiv visar att alternativt skyddsbehövande har rätt till familjeåterförening i 20 av 24 länder. I Tyskland beviljas istället uppehållstillstånd av humanitära skäl till anhöriga till alternativt skyddsbehövande och antalet är begränsat till 1 000 per månad. I de flesta fall omfattas enbart kärnfamiljen, men i några länder kan även vissa nära anhöriga utanför kärnfamiljen få uppehållstillstånd, bland annat Belgien, Bulgarien, Italien, Kroatien, Luxemburg, Nederländerna, Slovenien och Spanien.

När det gäller försörjningskrav varierar reglerna, men de flesta länder medger antingen undantag under minst tre månader efter att anknytningspersonen har beviljats status som alternativt skyddsbehövande eller saknar helt försörjningskrav för alternativt skyddsbehövande. Bland de länder som har försörjningskrav som huvudregel är det åtminstone två där kravet enbart gäller inkomst (Finland och Nederländerna). I en rapport från 2018 om familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande konstaterar Riksdagens utredningstjänst att reglerna för när, hur och om försörjningskrav ställs skiljer sig mycket mellan länderna. Det är alltjämt en korrekt beskrivning.

Endast tre länder har infört en väntetid innan familjeåterförening kan beviljas för anhöriga till alternativt skyddsbehövande (Lettland, Slovenien och Österrike).

Läs mer: Rätten till familjeåterförening – en europeisk jämförelse

Se även: Asylum Information Database (AIDA) Country Reports

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

EU:s familjeåterföreningsdirektiv och alternativt skyddsbehövande

Enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv.

EU:s direktiv om rätt till familjeåterförening (familjeåterföreningsdirektivet) innehåller minimiregler och påverkar därför inte medlemsstaternas möjligheter att anta eller behålla förmånligare bestämmelser. Enligt direktivet är familjeåterförening:

”ett nödvändigt medel för att möjliggöra familjelivet [och] bidrar till att skapa en social och kulturell stabilitet som underlättar tredjelandsmedborgarnas integrering i medlemsstaterna, som även främjar den ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilket är ett av [unionens] grundläggande mål”.

Alternativt skyddsbehövande omfattas formellt inte av familjeåterföreningsdirektivet. Anledningen till detta är att denna skyddskategori varken var reglerad i EU-rätten eller internationell rätt när direktivet antogs 2003. En EU-rättslig reglering infördes först året därefter när det ursprungliga skyddsgrundsdirektivet antogs av EU:s ministerråd och alternativt skyddsbehövande (”subsidiärt skyddsbehövande” enligt direktivets terminologi) därmed gavs rätt till uppehållstillstånd.

I riktlinjerna för tillämpningen av familjeåterföreningsdirektivet från 2014 konstaterar EU-kommissionen att alternativt skyddsbehövande ”har samma behov av internationellt skydd som flyktingar, och uppmanar därför medlemsstaterna att anta bestämmelser som beviljar flyktingar och personer som beviljats tillfälligt eller subsidiärt skydd liknande rättigheter”. Eftersom direktivet innehåller minimiregler saknas det därför skäl att i nationell lagstiftning skilja mellan flyktingar och alternativt skyddsbehövande när det gäller rätten till familjeåterförening och eventuella villkor som till exempel försörjningskrav eller väntetid innan familjeåterförening kan beviljas.

Familjeåterföreningsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att införa försörjningskrav i form av krav på viss inkomst och/eller bostadsstorlek. Flyktingar är dock undantagna om ansökan om familjeåterförening lämnas in inom tre månader efter att flyktingstatus har beviljats. Likaså är flyktingar undantagna från krav på väntetid.

Enligt EU-domstolen får villkor för familjeåterförening inte tillämpas på ett sätt som äventyrar direktivets syfte, som är att främja familjeåterförening. Det ska göras en individuell, konkret prövning av den enskildes situation. Utifrån domstolens praxis betonar EU-kommissionen att medlemsstaterna måste ”göra en välbalanserad och rimlig bedömning av alla omständigheter i det enskilda fallet, med vederbörlig hänsyn till underåriga barns bästa. Inga enskilda omständigheter får leda till ett automatiskt beslut, utan de måste alla vägas in som relevanta omständigheter”.

Läs mer: Rätten till familjeåterförening – en europeisk jämförelse

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

I begynnelsen var Kosovo

Den så kallade flyktingkrisen 2015 hade sin begynnelse i Kosovo när allt fler personer sökte sig därifrån till Tyskland – en väg genom Europa öppnades och snart följdes kosovanerna av syrier, irakier och afghaner. Under året sökte totalt 1.322.850 personer asyl i EU, vilket var mer än en fördubbling jämfört med 2014 (i verkligheten var antalet ännu högre eftersom många ansökningar inte registrerades förrän 2016).

I Sverige minskade antalet asylsökande under första halvåret, men under sommaren vände utvecklingen och i oktober 2015 registrerades 39.196 asylansökningar. I mitten av november – veckan innan regeringens pressträff där innehållet i den tillfälliga lagen presenterades – började antalet åter att minska när krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland infördes samtidigt som den återinförda inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals” i mottagandet, med bland annat brist på sovplatser i Malmö som följd.

Successivt stängdes Europas gränser. När den tillfälliga lagen godkändes av riksdagen i juni 2016 och trädde i kraft den 20 juli samma år uppgick antalet asylsökande i Sverige till drygt 2.000 per månad. Under 2018 och 2019 sökte i genomsnitt cirka 1.800 personer asyl varje månad – det lägsta antalet sedan 2005.

Se även: Vad var det som hände hösten 2015?

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar