Vad kan vi lära av historien?

Den alltmer restriktiva invandringspolitiken under 1920- och 30-talen är en parallell till dagens politiska utveckling inom migrationsområdet.

Skälen till dåtidens politiska inriktning varierade från att skydda den inhemska arbetsmarknaden till att förhindra invandring av ”ej önskvärda befolkningselement”. Åren före andra världskriget skiftade fokus till ”det tyska flyktingproblemet” och de ”risker och olägenheter av skilda slag [som på grund av detta kunde] uppstå för det egna landet”. I slutet av kriget – när Sverige hade vänt den metaforiska kappan efter vinden – tillsattes en undersökningskommission under ledning av den tidigare stats- och utrikesministern Rickard Sandler, som kom att utvärdera det svenska flyktingmottagandet.

Med referens till judar på flykt från Tyskland fastslog en statlig utredning ledd av Gösta Siljeström i december 1936 att personer ”som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad [inte kunde] betraktas såsom politiska flyktingar” och att de därmed inte omfattades av rätten att ”vinna en fristad undan förföljelse” (asylrätt). Utredningen övervägde inte heller någon ”utvidgning av begreppet politisk flykting” som innefattade denna flyktingkategori.

Sverige hade sedan 1927 haft en femårig tillfällig utlänningslag, vars giltighetstid 1932 förlängdes med ytterligare fem år. Genom 1937 års utlänningslag, som byggde på Siljerströmutredningens förslag, permanentades lagstiftningen.

I maj 1946 överlämnades Sandlerkommissionens betänkande om flyktingars behandling, i vilket det konstaterades att ”de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra” – och att ”omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent.”

Under 2021 ska riksdagen fatta beslut om en ny, långsiktig migrationslagstiftning som är rättssäker, human och effektiv. Vad kan vi lära av historien inför detta avgörande?

Läs mer:

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Oönskade signaleffekter”

I sitt betänkande skriver migrationskommittén att ”det är svårt att relatera ökningar eller minskningar av antalet asylsökande till någon enskild, isolerad faktor” och att ”olika faktorer är viktiga för olika grupper och vid olika tidpunkter”.

Av ”stor vikt är sannolikt vilken övergripande bild som sprids av Sverige” – en bild som påverkas av faktorer som ”nätverk och diasporor […] rättsstatlighet, demokrati, frihet, jämställdhet, ekonomiskt välstånd och möjligheter till utbildning och arbete”. Dessutom kan, skriver kommittén vidare, ”ändringar i migrationslagstiftning och myndighetspraxis få önskade eller oönskade signaleffekter utöver ändringarnas faktiska innebörd”.

Hösten 2015 konstaterade Migrationsverket att en viktig orsak till ökningen av antalet asylsökande var ”att Ungern började bygga stängsel vid gränsen i somras, och att det samtidigt kom signaler från andra EU-länder om hårdare gränsbevakning” – ”Så fort det händer något som gör att man tror att EU kommer att börja stänga gränser och öka kontrollerna, då ökar antalet asylsökande. Det har vi sett tidigare. Många väljer att ta sig över till Europa så fort som möjligt, eftersom man tror att det annars kan vara för sent”.

Detta illustrerar ett av signalpolitikens inneboende problem: Åtgärder som syftar till att signalera ”Kom inte hit!” kan tolkas som ”Skynda er hit innan reglerna skärps ytterligare!”. Samtidigt är effekterna osäkra, och de som redan är här riskerar att drabbas av inskränkta rättigheter och försämrade integrationsmöjligheter.

Läs mer om så kallade pullfaktorer.

Se även:

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Migrations- och asylpakten

I dag ska EU:s migrationsministrar hålla en riktlinjedebatt om den nya migrations- och asylpakten som presenterades av EU-kommissionen den 23 september.

EU:s nuvarande ordförandeland Tyskland har under hösten haft som ambition att nå en övergripande samsyn kring kommissionens förslag, men flera medlemsländer anser att det är för tidigt att redan nu komma överens om en gemensam politisk inriktning för de fortsatta förhandlingarna på expertnivå.

Den 1 januari tar Portugal över ordförandeskapet för EU:s ministerråd – och för den portugisiska regeringen är migrations- och asylpolitiken inte en prioriterad fråga.

Läs mer:

Uppdatering: EU oeniga om ny asylpolitik (2020-12-14)

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Återinförd inre gränskontroll

I dag är det fem år sedan regeringen återinförde inre gränskontroll.

Den 21 november 2015 infördes krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland* samtidigt som den inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”.

Den 24 november aviserades den tillfälliga lagen och krav på ID-kontroll för resande med tåg, buss och färja från Danmark – åtgärder som enligt regeringen syftade till ”att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande” och motiverades med hjälp av ”flaskhalsens” konsekvenser, bland annat brist på sovplatser i Malmö.

Läs mer om hösten 2015 och den fortsatta politiska hanteringen av flyktingsituationen.

* Rederierna hade dock startat kontrollerna redan den 12 november när den inre gränskontrollen återinfördes.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Asylmottagande och återvändande

Hösten 2020 började med att det överbefolkade flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann ner och att EU-kommissionen två veckor senare presenterade en ny migrations- och asylpakt. Här finns mina kommentarer:

Pakten utgår från samma grundtanke som skapade Moria. Frågan kvarstår därför hur de nya förslagen ska garantera ett humant och ordnat asylmottagande

På EU:s förhandlingsbord ligger även kommissionens förslag från 2018 om en omarbetning av återvändandedirektivet – se aktuellt webbinarium där Europaparlamentets rapportör Tineke Strik medverkar.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Höstläsning

Den här hösten kommer det att publiceras många artiklar om flyktingsituationen 2015 och dess politiska efterspel. Här är några tidiga lästips:

Fortsättning följer.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Bristande evidens och konsekvensanalys

På fredag den 7 augusti sammanträder den parlamentariska kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken för sista gången innan dess betänkande ska överlämnas till migrationsminister Morgan Johansson.

Förslagen som diskuterats i kommittén utgår ifrån en felaktig bild av lagstiftningen i andra EU-länder och bygger på illusionen att den tillfälliga utlänningslagen har påverkat antalet asylsökande i Sverige. Samtidigt ignoreras såväl förslagens humanitära och samhälleliga konsekvenser, som det växande behovet av skydd och varaktiga lösningar när antalet människor på flykt i världen fortsätter att öka.

Den tillfälliga lagen beslutades av riksdagen i juni 2016 och syftar till att ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. Den skulle gälla i högst tre år, med en avstämning efter två år då regeringen skulle ”bedöma behovet av att lagen gäller även under det sista året av giltighetstiden”. Redan i november 2017 meddelade dock regeringen att lagen ”ska vara i kraft även det tredje året, det vill säga till juli 2019”, utan att vare sig motivera eller redovisa underlaget för detta ställningstagande.

Första halvåret 2015 hade antalet asylsökande minskat jämfört med 2014. Under sommaren och hösten vände utvecklingen – i oktober registrerades 39.196 asylansökningar – men i mitten av november började antalet åter att minska när regeringen införde krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland samtidigt som den återinförda inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”. Därefter utlovades den tillfälliga lagen och krav på ID-kontroll för resande med tåg, buss och färja från Danmark.*

Från Öresund till Makedonien stängdes successivt Europas gränser. I mars 2016 ingick EU:s medlemsländer en överenskommelse med Turkiet om återsändande av asylsökande från Grekland – trots att Turkiet inte uppfyllde EU-rättens krav för att anses som ett ”säkert tredjeland”. När den tillfälliga lagen trädde i kraft i juli samma år var antalet asylsökande i Sverige nere i drygt 2.000 per månad.

I proposition 2018/19:128 om förlängning av den tillfälliga lagen erkänner regeringen att det inte kan fastställas i vilken utsträckning lagen har påverkat antalet asylsökande. Regeringen hade inte utvärderat lagens ändamålsenlighet och konsekvenser, men föreslog trots detta att den skulle förlängas i ytterligare två år till juli 2021 (se även januariavtalet). Som ett motiv skriver regeringen att ”belastningen på mottagningssystemet fortfarande [är] hög”. Under 2018 sökte 21.502 personer asyl i Sverige, vilket var det lägsta antalet sedan 2005. Året därefter uppgick antalet asylsökande till 21.958.

* Kravet på ID-kontroll för resande från Danmark kom att gälla till den 4 maj 2017. 

Läs mer:

Uppdatering: Ett väntat misslyckande (2020-08-07)

Publicerat i Migration | Märkt , | 1 kommentar

”Volymmål” i migrationspolitiken

I diskussionen om att införa en ordning med ett numerärt ”volymmål” eller ”riktmärke” i migrationspolitiken hänvisas det till Tyskland, Österrike och Kanada för att visa att detta inte skulle strida mot EU:s asylregler eller internationell flyktingrätt.

De två förstnämnda länderna har hittills inte vidtagit några åtgärder för att uppnå respektive ”riktmärke” och har därför (ännu) inte granskats av EU-kommissionen. I det sistnämnda landets ”nivåplan” ingår inte antalet asylsökande i beräkningen.

I det här sammanhanget kan det också noteras att FN:s flyktingorgan UNHCR avråder Sverige från att införa ett ”volymmål” för hur många asylsökande som tas emot per år.

Ett ”riktmärke” för hur stort det svenska asylmottagandet ska vara behöver dock inte siffersättas utan skulle istället kunna formuleras som en målsättning om att mottagandet på sikt bör uppgå till en rättvis andel av det totala asylmottagandet i EU.

En rättvis ansvarsfördelning kräver att övriga nordiska länder tar emot fler asylsökande, och omfördelning behövs framförallt från Cypern, Grekland, Malta och Spanien.

Läs mer: Reforming the Common European Asylum System

Se även: S och den framtida migrationspolitiken

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Längden på uppehållstillstånd i andra EU-länder

Enligt den tillfälliga utlänningslagen är huvudregeln att flyktingar ska beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i 13 månader. Detta är i linje med EU-rättens miniminivå som är tre år respektive ett år. Men hur ser regelverken ut i andra EU-länder när det gäller längden på uppehållstillstånd?

En jämförelse mellan andra medlemsländer som omfattas av EU:s omarbetade skyddsgrundsdirektiv visar att de flesta länder ger flyktingar uppehållstillstånd i tre eller fem år. Frankrike och Tjeckien beviljar flyktingar uppehållstillstånd i tio år.

Alternativt skyddsbehövande beviljas vanligen uppehållstillstånd i minst två år. Det är dock stor variation mellan länderna, från ett år i exempelvis Tyskland och Österrike, till fem år i bland annat Italien, Nederländerna och Spanien.

Sammantaget är den genomsnittliga tillståndslängden i andra EU-länder fem år för flyktingar och tre år för alternativt skyddsbehövande.

Se även: Asylum Information Database (AIDA) Country Reports

Publicerat i Migration | Märkt , , , | Lämna en kommentar

”Vad är en generös asylpolitik i dag?”

Denna artikel publicerades på Politism den 7 april 2017.

Det sägs att svensk asylpolitik tidigare har varit alltför ”generös”. I förslaget till politiska riktlinjer som ska behandlas av Socialdemokraternas partikongress den 8-12 april varnar partistyrelsen för att det inte är ”möjligt för Sverige att ha en lagstiftning som väsentligen skiljer sig från övriga länders i EU”.

Att jämföra Sverige med andra länder är relevant i allt lagstiftningsarbete. Men när den tillfälliga utlänningslagen utarbetades gjordes en helt annan jämförelse. Istället för en redovisning av andra EU-änders regelverk och praxis, användes EU-rättens minimiregler som både utgångspunkt och rättesnöre för svensk lagstiftning.

Resultatet blev därför en lag på bottennivå, inte en lag som inte ”skiljer sig från övriga länders i EU”. Ett exempel är längden på uppehållstillstånd. Enligt den tillfälliga lagen ska flyktingar beviljas tillstånd som gäller i tre år och alternativt skyddsbehövande i 13 månader.

Detta kan jämföras med Frankrike som ger flyktingar uppehållstillstånd i 10 år. I Belgien, Italien, Nederländerna, Portugal, Spanien och Storbritannien beviljas 5-åriga tillstånd.

Alternativt skyddsbehövande får uppehållstillstånd i 5 år i Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien. I Luxemburg, Malta och Portugal ges 3-åriga tillstånd. I Finland är tillståndstiden 4 år för både flyktingar och alternativt skyddsbehövande.

Även när det gäller asylpraxis skiljer sig Sverige från andra EU-länder. Under 2016 beviljades 20% av de asylsökande flyktingstatus. I Belgien var motsvarande andel 47%, Nederländerna 33%, Storbritannien 30%, Tyskland 42% och Österrike 58%.

Vilken status som beviljas påverkar inte bara längden på uppehållstillstånd utan även möjligheten till familjeåterförening. Enligt den tillfälliga lagen har alternativt skyddsbehövande normalt inte rätt att återförenas med sin familj i Sverige. Konsekvenserna beskrivs bland annat av Dagens Nyheter i ”Svenska regler hindrar syrier att återförenas med familjen”.

Hur vi uppfattar Sveriges asyl- och migrationspolitik beror alltså på vilka regler och vilka andra länder vi jämför med.

Publicerat i Migration | Märkt , | 1 kommentar