Frivillig återvandring

Utgångspunkterna för svensk återvandringspolitik finns i prop. 1988/89:100. Här följer ett utdrag från propositionen under rubriken ”Återvandring”:

”De flesta flyktingar har en dröm om att en gång kunna återvända till sitt hemland. Förhållandena i flyktingarnas ursprungsländer och flyktingarnas personliga situation i exillandet har dock lett till att flyktingar kommit att återvandra bara i mycket begränsad omfattning. Inget tyder på att någon avsevärd förändring kommer att ske härvidlag. Erfarenheter visar emeller­tid, att de flyktingar som under exiltiden lyckats finna sig väl till rätta har de bästa förutsättningarna för en framgångsrik återvandring.

[I]nsatserna på detta område bör bygga på följande utgångspunkter.

All återvandring skall självfallet vara frivillig. Omfattande ekonomiska bidrag till återvandrare skulle kunna uppfattas som påtryckningar för att förmå dem att lämna Sverige.

En inriktning på en positiv integration i Sverige ger flyktingen bästa möjliga förutsättningar för framtiden, vare sig han stannar i Sverige eller väljer att återvandra. En god invandrarpolitik blir därigenom också en god återvandrarpolitik.

En återvandring bör vara noga planerad och förberedd. Att försöka med en återvandring och misslyckas blir ett ytterst kännbart bakslag. Bety­delsen av att ha en ordnad tillvaro i Sverige bakom sig blir då ännu tydligare.

Det stöd som lämpligen kan ges – på individuell basis – åt flyktingar som har återvandrat bör ses som en del av det svenska humanitära biståndet.”

Regeringens överväganden i propositionen bygger på departementspromemorian ”Återvandringsfrågor – en genomgång” (Ds 1988:33).

Aktuell information om stöd till återvandring finns här.

Publicerat i Migration | Märkt | Lämna en kommentar

Humanitära skäl

Den 20 juli trädde ändringarna i utlänningslagen i kraft som riksdagen beslutade om den 22 juni. Vad innebär detta för möjligheterna att få uppehållstillstånd av humanitära skäl?

Begränsningarna i den tillfälliga lagen har upphört att gälla och uppehållstillstånd får därför som tidigare, innan den tillfälliga lagen infördes, beviljas om det vid en samlad bedömning av en sökandes situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas. För barn får uppehållstillstånd beviljas om omständigheterna är särskilt ömmande.

En ny grund införs för vuxna som redan har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för bosättning i Sverige och som ansöker om förlängning. Uppehållstillstånd får beviljas om omständigheterna är särskilt ömmande och personen har fått en särskild anknytning till Sverige. Detta kan vara aktuellt för personer som har vistats en längre tid i Sverige med tidsbegränsade uppehållstillstånd – enligt Migrationsverket i minst två år – och under den tiden rotat sig i landet, men vars tidigare grund för uppehållstillstånd inte längre är uppfylld när en förlängningsansökan prövas. Även personer med uppehållstillstånd men som har ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut omfattas. Det ska dock vara en undantagsbestämmelse och för att uppehållstillstånd ska beviljas krävs alltså både särskild anknytning och särskilt ömmande omständigheter.

Omständigheter som kan beaktas vid prövningen av om det finns särskild anknytning kan till exempel vara etablering på arbetsmarknaden, familjeband eller anpassning till det svenska samhället på annat sätt. Anknytningen ska ha uppstått under legal vistelsetid, inberäknat tiden mellan att en asylansökan gavs in och att uppehållstillstånd beviljades. Enligt Migrationsverket bör även anknytning som uppstått under handläggningstiden vid en förlängningsansökan kunna beaktas. Normalt krävs en längre tids vistelse med tidsbegränsade uppehållstillstånd, men det är inte vistelsetiden i sig som är avgörande utan om personen har fått sådana band till Sverige att det finns en särskild anknytning hit.

När det gäller särskilt ömmande omständigheter ska det göras en samlad bedömning av omständigheterna där hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet särskilt beaktas. Hänsyn ska även tas till anknytningen till hemlandet, till exempel familjemedlemmar som finns kvar där och den tid personen har levt där. Starka band till hemlandet kan tyda på en svagare anknytning till Sverige och vice versa. Ytterligare en faktor som kan beaktas är om personens framtida psykosociala utveckling och hälsa på ett avgörande sätt skulle äventyras vid ett återvändande.

Läs mer i Migrationsverkets rättsliga ställningstagande.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Lästips inför #skongress

I handlingarna inför Socialdemokraternas partikongress den 3-7 november skriver partistyrelsen att Sverige behöver en migrationslagstiftning ”som inte avviker väsentligt från andra EU-länder”. Att återinföra permanenta uppehållstillstånd är därför ”inte möjligt”. Även förslag om att ta bort försörjningskravet vid familjeåterförening avvisas.

Bakgrunden till partistyrelsens inställning är bland annat att lagstiftningens utformning antas påverka antalet asylsökande i Sverige. Det finns dock inte något sådant enkelt och entydigt samband. Läs mer om oönskade signaleffekter och så kallade pullfaktorer.

Oaktat detta skulle det till exempel vara möjligt att införa tidsbegränsade uppehållstillstånd med längre giltighetstid än vad som gäller enligt den nya permanenta migrationslagstiftningen. Läs mer i S och den framtida migrationspolitiken.

Partikongressen 2017 bekräftade den principiella inställningen ”att permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering”. Det finns därför även anledning att uppmärksamma att en allt mer restriktiv migrationspolitik har negativa humanitära och samhälleliga konsekvenser.

Här är några användbara rapporter för en diskussion om svensk migrationslagstiftning:

Ytterligare lästips är konsekvensanalysen (kapitel 15) och andra relevanta delar i migrationskommitténs betänkande samt remissvaren från bland annat Asylrättscentrum, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset, UNHCR och berörda myndigheter och domstolar.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Asylpakten – ett år senare

I dag fyller migrations- och asylpakten ett år. När den lanserades utlovade EU-kommissionär Ylva Johansson en ”nystart” i bygget av ett gemensamt europeiskt asylsystem. Vad har hänt sedan dess? Vad väntar framöver? Läs min kommentar:

Läs mer om EU:s migrations- och asylpolitik:

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Ny migrationslagstiftning

Den här veckan träder ändringarna i utlänningslagen i kraft som bygger på migrationskommitténs förslag. Enligt regeringen är syftet att migrationspolitiken ska vara långsiktigt hållbar, med ett humant, rättssäkert och effektivt regelverk.

Genom lagändringarna permanentas stora delar av den tillfälliga lagen som skulle skapa ”ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. Sverige placerar sig på EU:s bottennivå med ett regelverk som skiljer sig från lagstiftningen i många andra EU-länder.

Samtidigt har antalet asylsökande ökat vid EU:s yttre gräns i Litauen och EU:s ledare anklagar Belarus för att försöka ”utnyttja migranter för politiska syften”.

Läs mina kommentarer:

Publicerat i Migration | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Slovenien och återvändande

Den 1 juli tar Slovenien över ordförandeskapet för Europeiska unionens ministerråd. Under landets första EU-ordförandeskap våren 2008 genomfördes slutförhandlingarna om återvändandedirektivet under ledning av inrikesminister Dragutin Mate och Europaparlamentets rapportör Manfred Weber.

På förhandlingsbordet ligger nu – vid sidan av förslagen i migrations- och asylpakten – EU-kommissionens förslag från 2018 om en omarbetning av återvändandedirektivet. Denna gång heter parlamentets rapportör Tineke Strik.

Här följer en artikel om direktivets genomförande i Sverige som publicerades i Sydsvenskan den 9 augusti 2009.

Migrationsminister Tobias Billström satsar på ökat återvändande. I juni presenterade regeringens så kallade förvarsutredning betänkandet Återvändandedirektivet och svensk rätt. EG-direktivet reglerar återvändande av ”tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig”. I arbetsprogrammet för det svenska EU-ordförandeskapet understryker regeringen samtidigt vikten av ”rättssäkra bestämmelser om återvändande för den som får avslag på sin asylansökan och måste återvända till sitt hemland”.

Hur föreslås då EU:s gemensamma återvändanderegler genomföras i Sverige? Direktivet slår fast en rad viktiga principer:

  • Rätten att utvisa personer som vistas olagligt i EU förutsätter rättssäkra och effektiva asylsystem som respekterar internationell flyktingrätt.
  • Samarbete med ursprungsländerna är en förutsättning för att det skall vara möjligt att uppnå ett hållbart återvändande.
  • Medlemsstaterna bör tillhandahålla ökat stöd och förbättrad rådgivning för att underlätta återvändande.

Hur dessa principer ska få genomslag i svensk återvändandepolitik ger förvarsutredningen dock inga svar på. Fokus läggs istället på tvångsåtgärder. Direktivets centrala bestämmelse om att verkställigheten av återvändandebeslut ska övervakas förbigås med total oförståelse.

Enligt återvändandedirektivet ska medlemsstaterna ”sörja för ett effektivt övervakningssystem för påtvingade återvändanden”. Bestämmelsen är ett av Europaparlamentets bidrag till direktivet och tillkom i slutfasen av förhandlingarna mellan ministerrådet och parlamentet. Den bygger i sin tur på motsvarande princip i Europarådets 20 principer för påtvingat återvändande från 2005.

Enligt Europarådet kan frivilligorganisationer närvara under olika skeden av återvändandet. Modellen används redan i exempelvis Luxemburg, där den nationella lagstiftningen sedan september 2008 föreskriver närvaro av en ”opartisk, neutral och oberoende observatör” från avresa till ankomst till hemlandet.

Att det finns behov av oberoende övervakning av verkställighetsresor även i Sverige tydliggjordes i Sveriges Radios program Konflikt, som skildrade en resa till Bagdad. Polisen borde föredra förebyggande åtgärder framför att i efterhand tvingas upprätta en anmälan avseende eventuellt felaktigt agerande.

Även situationen i hemlandet bör följas upp. Utan kunskap om vad som händer dem som tvingas återvända finns det varken någon möjlighet att bedöma riktigheten i myndigheternas beslut – och därmed om asylsystemet är rättssäkert – eller om återvändandesatsningar leder till hållbart återvändande. I dag sker uppföljning enbart sporadiskt genom främst frivilligorganisationernas försorg.

Det finns dock hopp om förbättring. EU-kommissionen avser att stödja såväl utvecklingen av övervakningssystem som metoder för uppföljning av återvändande.* Samtidigt åligger det nu regeringen att se till att återvändandedirektivet genomförs fullt ut även i Sverige.

Fotnot: * Kommissionen har även föreslagit inrättande av en ”uppföljningsmekanism” för personer som återvänder inom ramen för EU:s återtagandeavtal.

Tips! Den 15 juni publiceras en ny studie: Those who were sent back (Delmi)

Läs mer:

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

EU, Turkiet och asylpakten

I dag träffas EU-ländernas stats- och regeringschefer för ännu ett toppmöte som på grund av coronapandemin har ställts om till en videokonferens. På dagordningen finns bland annat situationen i östra Medelhavsområdet och relationerna mellan EU och Turkiet.

För en vecka sedan fyllde det så kallade uttalandet från EU och Turkiet om hanteringen av flyktingsituationen i Grekland fem år. Utgångspunkten för överenskommelsen är att Turkiet kan anses som ett ”säkert tredjeland” och att asylsökande därför kan nekas asylprövning i EU – trots att Turkiet har ratificerat FN:s flyktingkonvention med en geografisk begränsning till ”händelser som inträffat i Europa”.* Hittills har den turkiska regeringen inte varit beredd att ompröva sin inställning, även om en fullständig tillämpning av konventionen har varit ett villkor i EU-medlemsskapsprocessen.

Att skicka tillbaka asylsökande från de grekiska öarna skulle vara ”en tillfällig och extraordinär åtgärd” och sedan mars 2020 är återvändandet pausat av de turkiska myndigheterna med hänvisning till covid-19-restriktioner. Inför dagens möte vill EU-kommissionen att Turkiet ”utan ytterligare dröjsmål” ska återuppta återtagandet av asylsökande med utvisningsbeslut från Grekland och att EU:s medlemsländer samtidigt ska öka vidarebosättningen från Turkiet av särskilt utsatta syriska flyktingar.

Parallellt fortskrider förhandlingarna om EU:s migrations- och asylpakt. Pakten lanserades av kommissionen i september 2020 som en ”nystart” i det pågående bygget av ett gemensamt europeiskt asylsystem, men sex månader senare märks ännu inga avgörande framsteg. Förtroendegapet och avståndet mellan medlemsländerna i centrala frågor kvarstår. I ett utspel kräver de fem medelhavsländerna Cypern, Italien, Malta, Spanien och Grekland en ”automatisk och obligatorisk omfördelningsmekanism” – en idé som tydligt avvisats av Visegrádländerna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern.

Samtidigt driver EU:s nuvarande ordförandeland Portugal kommissionens förslag om en ”solidaritetsmekanism” som bygger på ”flexibel solidaritet” där medlemsländer som inte vill delta i omfördelning av asylsökande i stället ska kunna bidra på andra sätt, framför allt genom att ansvara för återvändande. En annan omtvistad del av pakten är förslagen om screening och snabb asylprövning vid EU:s yttre gräns.

Fotnot: * Turkiet vidhöll uttryckligen sin förklaring om geografisk begränsning när det anslöt sig till 1967 års tilläggsprotokoll till flyktingkonventionen.

Läs mer:

Uppdatering: Uttalande från Europeiska rådets medlemmar (2021-03-25)

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Slöseri med tillgängliga resurser”

Av bland annat ”rationa­liseringsskäl” ska permanenta uppehållstillstånd ”ges redan från början till utlänningar som tillåts att bosätta sig i Sverige”, skriver regeringen i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken.

När regeringen i propositionen använder uttrycket ”generös asylpolitik” avser detta inte ordningen för uppehållstillstånd, utan att även personer med ”flyktingliknande skäl” bör få skydd i Sverige, inte enbart konventionsflyktingar. Tjugo år senare reglerades detta i EU:s skyddsgrundsdirektiv, enligt vilket både flyktingar och alternativt skyddsbehövande har rätt till internationellt skydd (asyl).

Regeringen konstaterade att tidsbegränsade förstagångstillstånd ”utgör ett slöseri med tillgängliga resurser”. Migrationskommittén föreslår i sitt betänkande om en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik” att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska bli huvudregel och att permanenta uppehållstillstånd ska villkoras. Till vilken kostnad?

Enligt Migrationsverkets senaste prognos beräknas 34.000 förlängningsansökningar inkomma under 2021. För de ärenden som avgörs under året uppskattas bifallsandelen till 95% – efter en genomsnittlig handläggningstid på fem månader.

Se även: Tillfälligt uppehållstillstånd ≠ tillfälligt skyddsbehov

Lästips: Historien om när Sverige gick från TUT till PUT som huvudregel

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Vad kan vi lära av historien?

Kan den allt mer restriktiva invandringspolitiken under 1920- och 30-talen ses som en parallell till dagens politiska utveckling inom migrationsområdet?

Skälen till dåtidens politiska inriktning varierade från att skydda den inhemska arbetsmarknaden till att förhindra invandring av ”ej önskvärda befolkningselement”. Åren före andra världskriget skiftade fokus till ”det tyska flyktingproblemet” och de ”risker och olägenheter av skilda slag [som på grund av detta kunde] uppstå för det egna landet”. I slutet av kriget – när Sverige hade vänt den metaforiska kappan efter vinden – tillsattes en undersökningskommission under ledning av den tidigare stats- och utrikesministern Rickard Sandler som kom att utvärdera det svenska flyktingmottagandet.

Med referens till judar på flykt från Tyskland fastslog en statlig utredning ledd av Gösta Siljeström i december 1936 att personer ”som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad [inte kunde] betraktas såsom politiska flyktingar” och att de därmed inte omfattades av rätten att ”vinna en fristad undan förföljelse”. Utredningen övervägde inte heller någon ”utvidgning av begreppet politisk flykting” som innefattade denna flyktingkategori.

Sverige hade sedan 1927 haft en femårig tillfällig utlänningslag, vars giltighetstid 1932 förlängdes med ytterligare fem år. Genom 1937 års utlänningslag, som byggde på Siljerströmutredningens förslag, permanentades lagstiftningen.

I maj 1946 överlämnades Sandlerkommissionens betänkande om flyktingars behandling i vilket det konstaterades att ”de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra” – kommissionen beklagar att ”omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent.” I ett annat sammanhang hänvisar undersökningskommissionen till ”den allmänna inställningen hos folk och pressens hållning under de tidigare krigsåren” och påpekar att ”[m]an finge icke glömma, att andan tidigare varit en helt annan”.

Under 2021 ska riksdagen fatta beslut om en ny, långsiktig migrationslagstiftning som är rättssäker, human och effektiv. Vad kan vi lära av historien inför detta avgörande?

Läs mer:

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Oönskade signaleffekter”

I sitt betänkande skriver migrationskommittén att ”det är svårt att relatera ökningar eller minskningar av antalet asylsökande till någon enskild, isolerad faktor” och att ”olika faktorer är viktiga för olika grupper och vid olika tidpunkter”.

Av ”stor vikt är sannolikt vilken övergripande bild som sprids av Sverige” – en bild som påverkas av faktorer som ”nätverk och diasporor […] rättsstatlighet, demokrati, frihet, jämställdhet, ekonomiskt välstånd och möjligheter till utbildning och arbete”. Dessutom kan, skriver kommittén vidare, ”ändringar i migrationslagstiftning och myndighetspraxis få önskade eller oönskade signaleffekter utöver ändringarnas faktiska innebörd”.

Hösten 2015 konstaterade Migrationsverket att en viktig orsak till ökningen av antalet asylsökande var ”att Ungern började bygga stängsel vid gränsen i somras, och att det samtidigt kom signaler från andra EU-länder om hårdare gränsbevakning” – ”Så fort det händer något som gör att man tror att EU kommer att börja stänga gränser och öka kontrollerna, då ökar antalet asylsökande. Det har vi sett tidigare. Många väljer att ta sig över till Europa så fort som möjligt, eftersom man tror att det annars kan vara för sent”.

Detta illustrerar ett av signalpolitikens inneboende problem: Åtgärder som syftar till att signalera ”Kom inte hit!” kan tolkas som ”Skynda er hit innan reglerna skärps ytterligare!”. Samtidigt är effekterna osäkra, och de som redan är här riskerar att drabbas av inskränkta rättigheter och försämrade integrationsmöjligheter.

Läs mer om så kallade pullfaktorer.

Se även:

Publicerat i Migration | Märkt , , | 3 kommentarer