Vad var det som hände hösten 2015?

Hösten 2015 talades det om ”systemkollaps” och om att mottagningssystemet skulle ”braka ihop” när antalet asylsökande i Sverige ökade. Det gick så långt att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) såg sig föranledd att dementera uppgifterna: det är ”helt enkelt inte sant”.

Samtidigt stod det klart att myndigheterna saknade den beredskap som krävdes för ett väl fungerande och effektivt asylmottagande. Inte heller fanns den politiska viljan att underlätta mottagandet och öka mottagningskapaciteten.

Istället beslutade regeringen att återinföra inre gränskontroll, vilket skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”. Därefter utlovades en tillfällig begränsningslag och krav på ID-kontroll i syfte att avskräcka och hindra människor från att söka asyl i Sverige.

Läs Sanna Vestins beskrivning av händelseutvecklingen. Här följer ett utdrag:

”[Det kom] ovanligt många flyktingar till Sverige. De var också ovanligt synliga. Eftersom vi hade haft öppna gränser inom EU länge och mellan de nordiska länderna ännu längre, så har flyktingarna de senaste decennierna inte märkts av särskilt mycket just vid ankomsten. De har själva tagit sig vidare från gränsen.

Men den där speciella hösten var allas uppmärksamhet på flyktingströmmen i Europa och när så många kom på en gång blev det en grej att de behövde tas emot och det behövdes rejält med extraresurser. Frivilliga ställde upp men polisen såg också ett säkerhetsproblem.

I Stockholm funkade det ganska bra mellan frivilliga och myndigheter. Moskén samarbetade med kyrkan. Frivilliga lagade mat, ordnade övernattning och skjutsade.

I Malmö däremot blev det strid. Där vi såg människor som hämtade andan och skaffade information, såg polisen människor som försvann. Där vi såg en volontär som hjälpte en tonåring att komma till Migrationsverket, såg polisen en kidnappare. Polisen hindrade frivilliga från att prata med flyktingarna. Flyktingarna skulle föras direkt till Migrationsverket.

Polisen ville ha gränskontroller för att ha kontroll över vilka som kom in. Men för att få införa gränskontroller måste det finnas ett ordnings- och säkerhetsproblem. Det polisen lyfte fram var att barn försvann och att människor inte sökte asyl direkt. Det blev flyktingarna själva som pekades ut som ordnings- och säkerhetsproblemet. Det var lite märkligt för det var inte precis de nyanlända som slängde brandbomber.

Så vad var det som var så farligt med att människor reste vidare genom Sverige? I alla år tidigare har asylsökande tagit sig till Migrationsverket på egen hand, kanske efter att ha landat hos bekanta ett par dar. De har rest och vistats illegalt sedan de lämnade sitt hemland, ibland flera år tidigare. Att de reser illegalt beror på att våra ledare i EU-länderna har bestämt att det ska vara så, det finns inte legala vägar.

Många av ungdomarna från Afghanistan till exempel, de har aldrig bott lagligt nånstans, eftersom deras föräldrar är papperslösa. De var jätteglada över att ha kommit till en trygg plats där polisen inte slåss, men de hade ingen aning om att folk var jätteupprörda över att de inte sökte asyl just i Malmö just den dan.

Polisen fick igenom att gränskontroller infördes och det blev förbjudet att resa vidare från gränsen. Alla som kom söderifrån skulle söka asyl i Malmö. Men i och med att alla skulle forslas från färjorna och tågstationerna direkt till Migrationsverket så blev situationen ohållbar. Flera tusen asylsökande i veckan kan funka om de sprids ut över landet. Det funkar inte om alla ska söka asyl på en punkt. Dessutom ville myndigheterna inte längre samarbeta med de frivilliga som hade sovplatser. Hellre fick asylsökande sova på gatan, vilket skedde typ en natt.

Därför öppnade polisen Malmömässan och definierade den som en del av gränsen. Man får ju inte ta folk i förvar utan vidare i Sverige. Men det här var inte Sverige utan Sveriges gräns. I mässhallen i Malmö, med barnfamiljer som sov på pappskivor och några få toaletter för hundratals människor, där skapades bilden av systemkollaps. Det var inte antalet flyktingar, det var hanteringen.”

Se även: Lär av den migrationspolitiska historien

Lästips: Andrum – om stölden av en flyktingkris och om de bestulna

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Permanent uppehållstillstånd

Principen att skyddsbehövande regelmässigt ska beviljas permanent uppehållstillstånd (PUT) infördes av riksdagen 1984. Efter begränsningslagens ikraftträdande är huvudregeln istället tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT): tre år för flyktingar och 13 månader för alternativt skyddsbehövande, vilket är EU-rättens miniminivå.

Enligt en sammanställning som gjorts av ECRE är det fortfarande sex EU-länder som beviljar flyktingar permanent uppehållstillstånd, däribland Irland, Lettland och Litauen. I likhet med Sverige har Belgien och Österrike övergått från permanenta till tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Se även: Vad är en generös asylpolitik i dag?

Lästips: Historien om när Sverige gick från TUT till PUT som huvudregel

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Återupprätta rätten till asyl”

Denna artikel publicerades på Flyktingbloggen i september 2011.

Ett gemensamt europeiskt asylsystem ”är och förblir ett centralt politiskt mål för EU”. Det så kallade Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009, slår fast målsättningen att ”liknande fall behandlas lika och leder till samma resultat” i samtliga medlemsstater.

Den gemensamma politiken ska bygga på ”en full och allomfattande tillämpning” av 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Detta åtagande formuleras även som ett utrikespolitiskt uppdrag: EU ges ”ansvar för att aktivt framföra betydelsen av att ansluta sig till och genomföra” flyktingkonventionen.

Regeringen var nöjd med sin insats. Men det dröjde inte länge innan den svenska verkligheten åter gjorde sig påmind. Ånyo restes krav på att asylsökande som fått avslag skulle få möjlighet till en ny prövning, vilket i sin tur avfärdades av migrationsminister Tobias Billström som oseriöst och oansvarigt.

Nu ifrågasätts även om den svenska domstolsprövningen av asylärenden lever upp till kraven på rättssäkerhet och konsekvent rättstillämpning. Samtidigt uppmärksammar Röda Korset nya fall av apatiska asylsökande barn.

Låt oss backa tillbaka drygt sex år. Då pågick ännu debatten om de apatiska barnens utsatta situation. Våren 2005 inleddes Påskuppropet, lanserat av Sveriges Kristna Råd. Två krav framfördes:

  • Att den svenska regeringen, inför ett nytt domstolsförfarande, ger ”amnesti” åt alla dem som vägrats asyl i vårt land;  
  • Att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle.

Det förstnämnda – ”amnestikravet” – tillgodoseddes till viss del genom den tillfälliga lag som antogs av riksdagen den 9 november 2005 och som möjliggjorde en ny prövning för vissa grupper av asylsökande, framförallt barnfamiljer, som vistats i Sverige under lång tid och vars utvisningsbeslut inte verkställts. Men rätten till asyl återupprättades aldrig, varken genom den tillfälliga lagen eller senare lagändringar.

Samma år hade riksdagen fattat beslut om en ny utlänningslag och en ny instans- och processordning i utlänningsärenden. Genom att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades från Utlänningsnämnden till allmänna förvaltningsdomstolar skulle rättssäkerheten för de asylsökande förbättras. Lagens skyddsbestämmelser ändrades dock enbart marginellt: ”svåra motsättningar” i hemlandet infördes som en grund för skyddsbehov. Avsikten var att förtydliga lagstiftningen och ersätta det i praxis väletablerade begreppet politisk-humanitära skäl. Tillämpningen har dock kommit att bli mycket restriktiv, något som initiativtagarna till denna kodifiering av praxis – Röda Korset och Rädda Barnen – knappast avsåg.

En felaktig tolkning av den internationella humanitära rättens centrala begrepp inre väpnad konflikt – enbart delvis korrigerad av Migrationsöverdomstolen i senare domar – har drabbat många asylsökande som sökt skydd i Sverige undan urskillningslöst våld och övergrepp.

Men grundproblemet är Sveriges exkluderande och internationellt sett restriktiva tillämpning av 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Flyktingkonventionen tar sin utgångspunkt i rätten att söka och åtnjuta asyl (stadfäst genom artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna) och utgör själva hörnstenen i den internationella flyktingrätten.

En seriös och ansvarsfull migrationsminister – nu med benäget bistånd av Miljöpartiets Maria Ferm – bör därför ta initiativ till justeringar i utlänningslagens skyddsbestämmelser som återupprättar rätten till asyl och säkerställer att ingen asylsökande i behov av skydd i Sverige nekas asyl – vare sig nu eller i framtiden. Så läggs även grunden för en gemensam europeisk asylpolitik.

Publicerat i Migration | Märkt , | 1 kommentar

Harmoniserad asylpolitik

Socialdemokraternas partistyrelse vill att asyllagstiftningen ”ska harmoniseras ytterligare” inom EU. Men vad innebär detta? I Dagens Arena frågar jag om partiets väg till en permanent restriktiv asylpolitik går via Bryssel.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

I strid med EU-rätten

Både asylprocedurdirektivets kriterier för när en asylansökan inte kan tas upp till sakprövning (artikel 33) och Dublinförordningens ansvarskriterier är uttömmande. Inget av dessa tillåter eller möjliggör direktavvisning av asylsökande till ett annat EU-land.

Därmed är och förblir Moderaternas förslag om en ”tillfällig flyktingpaus” genom att direktavvisa asylsökande till andra EU-länder i strid med EU-rätten.

NB: Moderaterna hänvisar även till en bestämmelse i EU:s funktionsfördrag som begränsar EU:s kompetens i fråga om ”att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten” (artikel 72), men denna möjliggör inte avsteg från gällande EU-rätt.

Se vidare: M förenklar om rätten till asyl.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Den onda cirkeln

Ruben Andersson skriver om migrationspolitikens ”onda cirkel”:

”Gränspatruller, övervakning och ett fördjupat polissamarbete med tredje land har snarare skapat farligare färdvägar och inresemetoder, vilket gått hand i hand med större inkomster i en professionaliserad smugglarverksamhet. Dessa effekter har i sin tur lett till en förstärkning av gränssäkerhetsmodellen och utvecklandet av en hel gränsindustri, vilket rapporten ingående analyserar. Gränskontrollernas misslyckande har med andra ord lett till en större marknad för fler nya kontroller”.

Den onda cirkeln_gränskontroll 2

Läs hans rapport Irreguljär migration och Europas gränskontroller, publicerad av Delegationen för migrationsstudier.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Politisk påtryckning på rättsliga beslut

Den 20 maj bekräftade en grekisk överklagandenämnd att Turkiet inte är ett ”säkert tredjeland”. Senare samma dag gjorde EU:s ministerråd följande uttalande:

”The Council expressed political support for Greece’s designation of Turkey as a safe country for the return of irregular migrants. It also welcomed the analysis made by the Commission on the measures taken by Turkey since 20 March, including its assessment that Turkey has taken all the necessary steps identified in the Communication of 16 March. Member states stressed their support to Greece and invited Greece to provide further legal guidance to its asylum services and EASO to take the necessary measures in order to facilitate the effective implementation of the EU-Turkey statement”.

Här finns EU-kommissionens ”analys” i en skrivelse till de grekiska myndigheterna.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar