Tillfälligt uppehållstillstånd ≠ tillfälligt skyddsbehov

Att en asylsökande beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen innebär inte att skyddsbehovet är tillfälligt.

Enligt Migrationsverkets prognos för 2019 kommer antalet förlängningsansökningar att vara högre än antalet nya asylansökningar. Hittills under året är bifallsandelen för förlängningsansökningar 98 procent.

För att kunna neka förlängt uppehållstillstånd krävs att det finns förutsättningar för att återkalla sökandens skyddsstatusförklaring. Bevisbördan ligger på Migrationsverket (se rättsligt ställningstagande SR 19/2018).

När permanenta uppehållstillstånd infördes som huvudregel i den ordinarie utlänningslagen motiverades detta med att vägrad tillståndsförlängning var ”mycket ovanlig” och att en ordning med tidsbegränsade tillstånd därför ”utgör ett slöseri med tillgängliga resurser” (proposition 1983/84:144).

Annonser
Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Hög tid ge besked om flyktingpolitiken”

Denna artikel publicerades i Göteborgs-Posten den 8 november 1994 inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap.

Söndagen den 30 oktober nådde oss nyheten att Sveriges tilltänkta EU-kommissionär Anita Gradin får ansvaret för EU:s så kallade ”tredje pelare”, det vill säga huvudsakligen områden som flykting- och invandringspolitik, gemensam gränskontroll och polissamarbete, om det svenska folket säger ja i folkomröstningen den 13 november.

Gränskontrollfrågorna och polissamarbetet har börjat diskuteras allt mer, framförallt när det gäller bekämpningen av den internationella handeln med narkotika. Två offentlig utredningar angående den yttre- respektive inre gränskontrollen har nyligen presenterats.

Flykting- och invandringspolitiken är däremot ett ämne som har kommit helt i skymundan i EU-debatten. Seriös och allsidig information i ämnet har därtill varit närmast obefintlig. Det är nu minst sagt hög tid för våra svenska politiker att ta bladet från munnen också i dessa frågor. Invandrarminister Leif Blomberg måste klargöra konsekvenserna för svensk flyktingpolitik vid ett medlemskap och redogöra för vilken flyktingpolitik Sverige avser att föra som medlem i Europeiska unionen.

Vid ett ja i folkomröstningen bör Sverige ställa hårda krav på utformningen av EU:s flyktingpolitik, framförallt på följande tre områden:

  1. definition och tolkning av rätten till asyl
  2. tillämpning av visumtvång
  3. användning av sanktioner mot transportföretag

Sverige har formellt en vidare asyldefinition än den som EU:s konventioner ger uttryck för. Enligt den svenska utlänningslagen har konventionsflyktingar, krigsvägrare och så kallade de facto-flyktingar rätt till asyl i Sverige. I Europeiska unionen ankommer denna rätt endast konventionsflyktingar.

Någon gemensam tolkning av begreppet ”konventionsflykting”, såsom det är definierat i FN:s flyktingkonvention, finns emellertid ännu inte inom EU. Här kan dock konstateras att Sveriges tolkning förefaller vara mer restriktiv än vad som är fallet i Europeiska unionens medlemsstater. Därför behöver en svensk anpassning på det här området i praktiken inte med nödvändighet innebära en inskränkning av rätten till asyl i Sverige.

Det måste vara ett krav att Sverige inom EU:s ”tredje pelare”, på humanitära grunder, verkar för en generös tolkning av asylbegreppet, oavsett hur detta formellt tar sig ut. Sverige bör också verka för att stärka skyddet för krigsflyktingar, särskilt för kvinnor som utsatts för våldtäkt på politiska/militära grunder. Svensk och europeisk flyktingpolitik måste ha som överordnat mål att ge skydd för flyktingar, inte skydd mot flyktingar.

I Europeiska unionen är det ministerrådet som avgör för vilka länder utanför unionen visumtvång skall gälla. Från och med 1996 skall dessa beslut tas med kvalificerad majoritet. Sverige måste inom EU därför kräva att visumtvång inte får användas för att hindra skyddsbehövande från att söka asyl i unionen.

I EU:s så kallade Yttregränskontrollkonvention (YGK)* föreskrivs att medlemsländerna i sin nationella lagstiftning skall inför sanktionsbestämmelser mot transportföretag som medför passagerare utan nödvändiga inresehandlingar, i första hand pass och visum. Sverige har redan en sådan bestämmelse i utlänningslagen i form av återtransportansvar. I många EU-länder tillämpas dock hårdare regler än de svenska; transportföretag kan till exempel bötfällas (Tyskland är ett för Sverige välkänt exempel). Sverige måste förbinda sig att inte skärpa sina regler och samtidigt verka för ett en ändring av YGK:s regler på detta område.

Tillämpningen av sanktioner mot transportföretag leder till en uppenbar inskränkning av rätten till asyl. Detta känner även Europeiska unionens medlemsländer väl till. EU-kommissionen skriver till exempel i en rapport att sanktionerna har ”återverkningar” för rätten till asyl. Sverige bör därför inom EU verka för ett förbud mot alla typer av åtgärder som syftar till att hindra flyktingar från att ta sig till unionen för att söka asyl.

Till sist, det tål att upprepas om och om igen: EU är ett politiskt instrument. Europeiska unionen är därför både en möjlighet och ett hot. Allt beror på de människor som i demokratiska val utser sina, både nationella och europeiska, parlamentsledamöter och, i förlängningen, regeringar. Om vi vill ger oss EU en möjlighet att bättre kunna klara av ett internationellt problem som vi inte visat oss kapabla att klara av på nationell nivå; att tillförsäkra flyktingar det skydd de är i behov av. Låter vi flyktingfientliga krafter ta över spelar det ingen roll om Sverige finns med vid ministerrådets bord i Bryssel eller ej.

Defaitism är det vi minst av allt tjänar på. Det är upp till oss som svenska medborgare och våra valda representanter att ställa krav och medverka till att de förverkligas, såväl inom EU som genom deltagande i andra internationella organisationer. Men för att kunna ställa krav och därtill ha någon som helst möjlighet att driva igenom dessa, måste vi ha först kunskap och plats för seriös diskussion.

Fotnot: * Yttregränskontrollkonventionen antogs inte av EU:s medlemsländer men motsvarande regler finns i Schengenkonventionen och EG-direktiv 2001/51 om transportöransvar.

Publicerat i Migration | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Tillfälliga lagen förlängs

I utkastet till lagrådsremiss som publicerades den 14 februari erkänner regeringen att det inte kan fastställas i vilken utsträckning den tillfälliga lagen har påverkat antalet asylsökande i Sverige. Regeringen har valt att inte utvärdera lagens ändamålsenlighet och konsekvenser, men föreslår trots detta att den ska förlängas.

Som ett motiv till förlängningen av den tillfälliga lagen skriver regeringen att ”belastningen på mottagningssystemet fortfarande [är] hög”. Under 2018 sökte 21.502 personer asyl i Sverige – det vill säga i genomsnitt knappt 1.800 varje månad – vilket är det lägsta antalet sedan 2005.

Vad hände 2015? Första halvåret minskade antalet asylsökande jämfört med 2014. Under sommaren vände utvecklingen och i oktober registrerades 39.196 asylansökningar. I mitten av november – veckan innan Stefan Löfvens och Åsa Romsons pressträff om ”migrationsfrågan” – började antalet åter att minska när regeringen införde krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland samtidigt som den återinförda inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals” i mottagandet, med bland annat brist på sovplatser som följd. Allt sedan dess har antalet asylsökande fortsatt att sjunka. Läs mer om hösten 2015 här.

När den nu gällande treåriga tillfälliga lagen godkändes av riksdagen i juni 2016 och trädde i kraft den 20 juli samma år uppgick antalet asylsökande till drygt 2.000 per månad. Regeringens förslag är att den ska förlängas till den 19 juli 2021.

Parallellt ska en parlamentarisk kommitté utreda den framtida migrationspolitiken, bland annat hur ”en ny humanitär skyddsgrund” ska utformas. Enligt 1989 års utlänningslag (som gällde fram till mars 2006) fick uppehållstillstånd beviljas av humanitära skäl. Utöver skäl av personlig art som hälsotillstånd omfattades även omständigheter då ”den allmänna situationen i ett land är sådan att det skulle te sig stötande att skicka tillbaka någon dit” (UN 344-97) eller, för att citera förarbetena, ”där förhållandena i det land till vilket utlänningen skulle behöva resa […] är sådana att det ter sig inhumant att tvinga honom eller henne all återvända dit, t.ex. ett pågående krig” (proposition 1988/89:86) – så kallade politisk-humanitära skäl.

Lästips:

Uppdatering: Remissvar på utkastet till lagrådsremiss (2019-03-26) samt proposition 2018/19:128 om förlängning av den tillfälliga lagen (2019-05-09).

Publicerat i Migration | Märkt | 1 kommentar

Nygammalt förslag

Moderaternas partistyrelse vill att asylsökande som kommer till Sverige och andra EU-länder ska direktavvisas till ett ”säkert område utanför EU:s gränser”. Där ska de tas emot och få sina asylansökningar prövade. De som bedöms vara i behov av skydd ska sedan ges möjlighet till vidarebosättning i ett EU-land. Detta är innebörden i ett förslag som ska behandlas av partiets arbetsstämma den 12-15 oktober.

Om förslaget låter bekant kan det bero på att olika varianter på samma tema har lanserats tidigare – och vid upprepade tillfällen.

Redan 2003 presenterade Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair idén om ”protected zones” och ”transit processing centres” utanför EU, som enligt honom var förenlig med FN:s flyktingkonvention: ”There is no obligation […] to process claims for asylum in the country of application”. Förslaget ledde till rykten om att ett ”säkert område” hade identifierats i största hemlighet: Kroatien (som vid tidpunkten ännu inte var EU-medlem). Dit skulle asylsökande från Balkan och Östeuropa som tagit sig till Storbritannien skickas för att få sina ansökningar prövade, rapporterade tidningen The Observer – en nyhet som snabbt spreds till svenska medier och som lika snabbt kunde avfärdas (se även här för betalande DN-läsare).

Senast i raden är Frankrikes president Emmanuel Macron som i juli i år presenterade ett liknande initiativ, denna gång inriktat på att förhindra ”irreguljär migration” från Afrika. En månad senare hölls ett möte i Paris dit Macron bjöd in ledare från Tyskland, Italien och Spanien samt tre afrikanska länder och EU:s utrikesrepresentant Federica Mogherini (tillika vice ordförande för EU-kommissionen). I en gemensam deklaration utlovas att de fyra deltagande EU-länderna ska genomföra ”missions de protection” i transitländerna Niger och Tchad för vidarebosättning av flyktingar i respektive EU-land. Samtidigt betonas ”vikten av vidarebosättning från andra länder i centrala Medelhavsområdet och […] andra migrationsvägar i nära samarbete med FN:s flyktingkommissariat”.

Lästips: Asylmodell Guantanamo

PS: Angående partistyrelsens förslag att asylsökande ska kunna direktavvisas till andra EU-länder, se tidigare kommentar.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

En lag med konsekvenser

”För enskilda individer kommer de tillfälliga reglerna om tidsbegränsade uppehållstillstånd och de begränsade möjligheterna till familjeåterförening att innebära lägre förutsebarhet jämfört med nuvarande regler när det gäller förutsättningarna för att etablera sig och sin familj i Sverige. Särskild betydelse kan detta ha för barn, både ensamkommande men också för dem som kommer med familjemedlemmar eller annan närstående. Eftersom en majoritet av de asylsökande är män kan det antas att det i stor utsträckning kommer att vara kvinnor och barn som under en begränsad tid kommer att stanna kvar i hemlandet. Den ökade osäkerheten och det förhållandet att det tar längre tid innan familjeåterförening kan ske, riskerar att motverka integrationen.”

Med dessa återhållna formuleringar beskriver regeringen några av begränsningslagens konsekvenser för de närmast berörda – människor på flykt som beviljas skydd i Sverige och deras anhöriga – men också för samhället i stort genom sämre förutsättningar för integration. Konsekvenserna ansågs dock underordnade lagens syfte: ”att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. Samtidigt var det enligt regeringen ”nödvändigt att förbättra kapaciteten i mottagandet” – en fråga som kommit i skymundan, men som understryker lagens tillfälliga karaktär (som också framgår av konsekvensanalysen: ”tillfälliga reglerna”, ”under en begränsad tid”, ”tar längre tid”).

Nu har migrationsminister Heléne Fritzon möjlighet att mildra begränsningslagens negativa konsekvenser. Hon kan till exempel föreslå följande förändringar:

  • I linje med pågående EU-förhandlingar beviljas både flyktingar och alternativt skyddsbehövande 3-åriga uppehållstillstånd. Därefter beviljas permanent uppehållstillstånd om skyddsbehovet kvarstår.
  • Flyktingar och alternativt skyddsbehövande med tidsbegränsade uppehållstillstånd ges samma rätt till familjeåterförening.
  • Försörjningskrav vid anhöriginvandring begränsas till att gälla nya anknytningar.

Dessa förslag överensstämmer med huvudprinciperna i migrationsöverenskommelsen från oktober 2015.

I december ska regeringens utredare Maria Ferm lägga fram ett förslag om ”lagliga vägar för att söka asyl i EU”. Genom säkra och lagliga vägar för både asylsökande och arbetskraftsmigranter skapas ordning och reda i migrationspolitiken.

Se även: Den onda cirkeln

Uppdatering: Lagliga vägar för att söka asyl i EU (2017-12-19)

Publicerat i Migration | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Vad var det som hände hösten 2015?

Hösten 2015 talades det om ”systemkollaps” och om att mottagningssystemet skulle ”braka ihop” när antalet asylsökande i Sverige ökade. Det gick så långt att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) såg sig föranledd att dementera uppgifterna: ”att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant”.

Samtidigt stod det klart att myndigheterna saknade den beredskap och samordning som krävdes för ett väl fungerande och effektivt asylmottagande. Inte heller fanns den politiska viljan att underlätta mottagandet och öka mottagningskapaciteten.

Istället beslutade regeringen att återinföra inre gränskontroll, vilket skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne” (RiR 2017:4). Därefter utlovades en tillfällig begränsningslag och krav på ID-kontroll i Danmark* i syfte att avskräcka och hindra människor från att söka asyl i Sverige – åtgärder som motiverades med hjälp av ”flaskhalsens” konsekvenser, bl.a. brist på sovplatser i Malmö.

Läs Sanna Vestins beskrivning av händelseutvecklingen. Här följer ett utdrag:

”[Det kom] ovanligt många flyktingar till Sverige. De var också ovanligt synliga. Eftersom vi hade haft öppna gränser inom EU länge och mellan de nordiska länderna ännu längre, så har flyktingarna de senaste decennierna inte märkts av särskilt mycket just vid ankomsten. De har själva tagit sig vidare från gränsen.

Men den där speciella hösten var allas uppmärksamhet på flyktingströmmen i Europa och när så många kom på en gång blev det en grej att de behövde tas emot och det behövdes rejält med extraresurser. Frivilliga ställde upp men polisen såg också ett säkerhetsproblem.

I Stockholm funkade det ganska bra mellan frivilliga och myndigheter. Moskén samarbetade med kyrkan. Frivilliga lagade mat, ordnade övernattning och skjutsade.

I Malmö däremot blev det strid. Där vi såg människor som hämtade andan och skaffade information, såg polisen människor som försvann. Där vi såg en volontär som hjälpte en tonåring att komma till Migrationsverket, såg polisen en kidnappare. Polisen hindrade frivilliga från att prata med flyktingarna. Flyktingarna skulle föras direkt till Migrationsverket.

Polisen ville ha gränskontroller för att ha kontroll över vilka som kom in. Men för att få införa gränskontroller måste det finnas ett ordnings- och säkerhetsproblem. Det polisen lyfte fram var att barn försvann och att människor inte sökte asyl direkt. Det blev flyktingarna själva som pekades ut som ordnings- och säkerhetsproblemet. Det var lite märkligt för det var inte precis de nyanlända som slängde brandbomber.

Så vad var det som var så farligt med att människor reste vidare genom Sverige? I alla år tidigare har asylsökande tagit sig till Migrationsverket på egen hand, kanske efter att ha landat hos bekanta ett par dar. De har rest och vistats illegalt sedan de lämnade sitt hemland, ibland flera år tidigare. Att de reser illegalt beror på att våra ledare i EU-länderna har bestämt att det ska vara så, det finns inte legala vägar.

Många av ungdomarna från Afghanistan till exempel, de har aldrig bott lagligt nånstans, eftersom deras föräldrar är papperslösa. De var jätteglada över att ha kommit till en trygg plats där polisen inte slåss, men de hade ingen aning om att folk var jätteupprörda över att de inte sökte asyl just i Malmö just den dan.

Polisen fick igenom att gränskontroller infördes och det blev förbjudet att resa vidare från gränsen. Alla som kom söderifrån skulle söka asyl i Malmö. Men i och med att alla skulle forslas från färjorna och tågstationerna direkt till Migrationsverket så blev situationen ohållbar. Flera tusen asylsökande i veckan kan funka om de sprids ut över landet. Det funkar inte om alla ska söka asyl på en punkt. Dessutom ville myndigheterna inte längre samarbeta med de frivilliga som hade sovplatser. Hellre fick asylsökande sova på gatan, vilket skedde typ en natt.

Därför öppnade polisen Malmömässan och definierade den som en del av gränsen. Man får ju inte ta folk i förvar utan vidare i Sverige. Men det här var inte Sverige utan Sveriges gräns. I mässhallen i Malmö, med barnfamiljer som sov på pappskivor och några få toaletter för hundratals människor, där skapades bilden av systemkollaps. Det var inte antalet flyktingar, det var hanteringen.”

Fotnot: * Krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland hade införts redan tidigare.

Se även: Lär av den migrationspolitiska historien

Lästips: Andrum – om stölden av en flyktingkris och om de bestulna

Publicerat i Migration | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Permanent uppehållstillstånd

Principen att skyddsbehövande regelmässigt ska beviljas permanent uppehållstillstånd infördes av riksdagen 1984. Efter den tillfälliga lagens ikraftträdande är huvudregeln istället tidsbegränsat uppehållstillstånd: tre år för flyktingar och 13 månader för alternativt skyddsbehövande, vilket är EU-rättens miniminivå.

Enligt en sammanställning som gjorts av ECRE är det fortfarande sex EU-länder som beviljar flyktingar permanent uppehållstillstånd, däribland Irland, Lettland och Litauen. I likhet med Sverige har Belgien och Österrike övergått från permanenta till tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Se även: Vad är en generös asylpolitik i dag?

Lästips: Historien om när Sverige gick från TUT till PUT som huvudregel

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar