EU, Turkiet och asylpakten

I dag träffas EU-ländernas stats- och regeringschefer för ännu ett toppmöte som på grund av coronapandemin har ställts om till en videokonferens. På dagordningen finns bland annat situationen i östra Medelhavsområdet och relationerna mellan EU och Turkiet.

För en vecka sedan fyllde det så kallade uttalandet från EU och Turkiet om hanteringen av flyktingsituationen i Grekland fem år. Utgångspunkten för överenskommelsen är att Turkiet kan anses som ett ”säkert tredjeland” och att asylsökande därför kan nekas asylprövning i EU – trots att Turkiet har ratificerat FN:s flyktingkonvention med en geografisk begränsning till ”händelser som inträffat i Europa”.* Hittills har den turkiska regeringen inte varit beredd att ompröva sin inställning, även om en fullständig tillämpning av konventionen har varit ett villkor i EU-medlemsskapsprocessen.

Att skicka tillbaka asylsökande från de grekiska öarna skulle vara ”en tillfällig och extraordinär åtgärd” och sedan mars 2020 är återvändandet pausat av de turkiska myndigheterna med hänvisning till covid-19-restriktioner. Inför dagens möte vill EU-kommissionen att Turkiet ”utan ytterligare dröjsmål” ska återuppta återtagandet av asylsökande med utvisningsbeslut från Grekland och att EU:s medlemsländer samtidigt ska öka vidarebosättningen från Turkiet av särskilt utsatta syriska flyktingar.

Parallellt fortskrider förhandlingarna om EU:s migrations- och asylpakt. Pakten lanserades av kommissionen i september 2020 som en ”nystart” i det pågående bygget av ett gemensamt europeiskt asylsystem, men sex månader senare märks ännu inga avgörande framsteg. Förtroendegapet och avståndet mellan medlemsländerna i centrala frågor kvarstår. I ett utspel kräver de fem medelhavsländerna Cypern, Italien, Malta, Spanien och Grekland en ”automatisk och obligatorisk omfördelningsmekanism” – en idé som tydligt avvisats av Visegrádländerna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern.

Samtidigt driver EU:s nuvarande ordförandeland Portugal kommissionens förslag om en ”solidaritetsmekanism” som bygger på ”flexibel solidaritet” där medlemsländer som inte vill delta i omfördelning av asylsökande i stället ska kunna bidra på andra sätt, framför allt genom att ansvara för återvändande. En annan omtvistad del av pakten är förslagen om screening och snabb asylprövning vid EU:s yttre gräns.

Fotnot: * Turkiet vidhöll uttryckligen sin förklaring om geografisk begränsning när det anslöt sig till 1967 års tilläggsprotokoll till flyktingkonventionen.

Läs mer:

Uppdatering: Uttalande från Europeiska rådets medlemmar (2021-03-25)

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Slöseri med tillgängliga resurser”

Av bland annat ”rationa­liseringsskäl” ska permanenta uppehållstillstånd ”ges redan från början till utlänningar som tillåts att bosätta sig i Sverige”, skriver regeringen i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken.

När regeringen i propositionen använder uttrycket ”generös asylpolitik” avser detta inte ordningen för uppehållstillstånd, utan att även personer med ”flyktingliknande skäl” bör få skydd i Sverige, inte enbart konventionsflyktingar. Tjugo år senare reglerades detta i EU:s skyddsgrundsdirektiv, enligt vilket både flyktingar och alternativt skyddsbehövande har rätt till internationellt skydd (asyl).

Regeringen konstaterade att tidsbegränsade förstagångstillstånd ”utgör ett slöseri med tillgängliga resurser”. Migrationskommittén föreslår i sitt betänkande om en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik” att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska bli huvudregel och att permanenta uppehållstillstånd ska villkoras. Till vilken kostnad?

Enligt Migrationsverkets senaste prognos beräknas 34.000 förlängningsansökningar inkomma under 2021. För de ärenden som avgörs under året uppskattas bifallsandelen till 95% – efter en genomsnittlig handläggningstid på fem månader.

Se även: Tillfälligt uppehållstillstånd ≠ tillfälligt skyddsbehov

Lästips: Historien om när Sverige gick från TUT till PUT som huvudregel

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Vad kan vi lära av historien?

Kan den allt mer restriktiva invandringspolitiken under 1920- och 30-talen ses som en parallell till dagens politiska utveckling inom migrationsområdet?

Skälen till dåtidens politiska inriktning varierade från att skydda den inhemska arbetsmarknaden till att förhindra invandring av ”ej önskvärda befolkningselement”. Åren före andra världskriget skiftade fokus till ”det tyska flyktingproblemet” och de ”risker och olägenheter av skilda slag [som på grund av detta kunde] uppstå för det egna landet”. I slutet av kriget – när Sverige hade vänt den metaforiska kappan efter vinden – tillsattes en undersökningskommission under ledning av den tidigare stats- och utrikesministern Rickard Sandler, som kom att utvärdera det svenska flyktingmottagandet.

Med referens till judar på flykt från Tyskland fastslog en statlig utredning ledd av Gösta Siljeström i december 1936 att personer ”som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad [inte kunde] betraktas såsom politiska flyktingar” och att de därmed inte omfattades av rätten att ”vinna en fristad undan förföljelse” (asylrätt). Utredningen övervägde inte heller någon ”utvidgning av begreppet politisk flykting” som innefattade denna flyktingkategori.

Sverige hade sedan 1927 haft en femårig tillfällig utlänningslag, vars giltighetstid 1932 förlängdes med ytterligare fem år. Genom 1937 års utlänningslag, som byggde på Siljerströmutredningens förslag, permanentades lagstiftningen.

I maj 1946 överlämnades Sandlerkommissionens betänkande om flyktingars behandling i vilket det konstaterades att ”de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra” – kommissionen beklagar att ”omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent.” I ett annat sammanhang hänvisar undersökningskommissionen till ”den allmänna inställningen hos folk och pressens hållning under de tidigare krigsåren” och påpekar att ”[m]an finge icke glömma, att andan tidigare varit en helt annan”.

Under 2021 ska riksdagen fatta beslut om en ny, långsiktig migrationslagstiftning som är rättssäker, human och effektiv. Vad kan vi lära av historien inför detta avgörande?

Läs mer:

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Oönskade signaleffekter”

I sitt betänkande skriver migrationskommittén att ”det är svårt att relatera ökningar eller minskningar av antalet asylsökande till någon enskild, isolerad faktor” och att ”olika faktorer är viktiga för olika grupper och vid olika tidpunkter”.

Av ”stor vikt är sannolikt vilken övergripande bild som sprids av Sverige” – en bild som påverkas av faktorer som ”nätverk och diasporor […] rättsstatlighet, demokrati, frihet, jämställdhet, ekonomiskt välstånd och möjligheter till utbildning och arbete”. Dessutom kan, skriver kommittén vidare, ”ändringar i migrationslagstiftning och myndighetspraxis få önskade eller oönskade signaleffekter utöver ändringarnas faktiska innebörd”.

Hösten 2015 konstaterade Migrationsverket att en viktig orsak till ökningen av antalet asylsökande var ”att Ungern började bygga stängsel vid gränsen i somras, och att det samtidigt kom signaler från andra EU-länder om hårdare gränsbevakning” – ”Så fort det händer något som gör att man tror att EU kommer att börja stänga gränser och öka kontrollerna, då ökar antalet asylsökande. Det har vi sett tidigare. Många väljer att ta sig över till Europa så fort som möjligt, eftersom man tror att det annars kan vara för sent”.

Detta illustrerar ett av signalpolitikens inneboende problem: Åtgärder som syftar till att signalera ”Kom inte hit!” kan tolkas som ”Skynda er hit innan reglerna skärps ytterligare!”. Samtidigt är effekterna osäkra, och de som redan är här riskerar att drabbas av inskränkta rättigheter och försämrade integrationsmöjligheter.

Läs mer om så kallade pullfaktorer.

Se även:

Publicerat i Migration | Märkt , , | 2 kommentarer

Migrations- och asylpakten

I dag ska EU:s migrationsministrar hålla en riktlinjedebatt om den nya migrations- och asylpakten som presenterades av EU-kommissionen den 23 september.

EU:s nuvarande ordförandeland Tyskland har under hösten haft som ambition att nå en övergripande politisk samsyn kring kommissionens förslag, men flera medlemsländer anser att det är för tidigt att redan nu komma överens om en gemensam inriktning för de fortsatta förhandlingarna. Istället presenteras en lägesrapport.

Den 1 januari tar Portugal över ordförandeskapet för EU:s ministerråd – och för den portugisiska regeringen är migrations- och asylpolitiken inte en prioriterad fråga.

Läs mer:

Uppdatering: EU oeniga om ny asylpolitik (2020-12-14)

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Återinförd inre gränskontroll

I dag är det fem år sedan regeringen återinförde inre gränskontroll.

Den 21 november 2015 infördes krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland* samtidigt som den inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”.

Den 24 november aviserades den tillfälliga lagen och krav på ID-kontroll för resande med tåg, buss och färja från Danmark – åtgärder som enligt regeringen syftade till ”att skapa andrum för svenskt flyktingmottagande” och motiverades med hjälp av ”flaskhalsens” konsekvenser, bland annat brist på sovplatser i Malmö.

Läs mer om hösten 2015 och den fortsatta politiska hanteringen av flyktingsituationen.

Fotnot: * Rederierna hade dock startat kontrollerna redan den 12 november när den inre gränskontrollen återinfördes.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Asylmottagande och återvändande

Hösten 2020 började med att det överbefolkade flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann ner och att EU-kommissionen två veckor senare presenterade en ny migrations- och asylpakt. Här finns mina kommentarer:

Pakten utgår från samma grundtanke som skapade Moria. Frågan kvarstår därför hur de nya förslagen ska garantera ett humant och ordnat asylmottagande

På EU:s förhandlingsbord ligger även kommissionens förslag från 2018 om en omarbetning av återvändandedirektivet – se aktuellt webbinarium där Europaparlamentets rapportör Tineke Strik medverkar.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Höstläsning

Den här hösten kommer det att publiceras många artiklar om flyktingsituationen 2015 och dess politiska efterspel. Här är några tidiga lästips:

Fortsättning följer.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Bristande evidens och konsekvensanalys

På fredag den 7 augusti sammanträder den parlamentariska kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken för sista gången innan dess betänkande ska överlämnas till migrationsminister Morgan Johansson.

Förslagen som diskuterats i kommittén utgår ifrån en felaktig bild av lagstiftningen i andra EU-länder och bygger på illusionen att den tillfälliga utlänningslagen har påverkat antalet asylsökande i Sverige. Samtidigt ignoreras såväl förslagens humanitära och samhälleliga konsekvenser, som det växande behovet av skydd och varaktiga lösningar när antalet människor på flykt i världen fortsätter att öka.

Den tillfälliga lagen beslutades av riksdagen i juni 2016 och syftar till att ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. Den skulle gälla i högst tre år, med en avstämning efter två år då regeringen skulle ”bedöma behovet av att lagen gäller även under det sista året av giltighetstiden”. Redan i november 2017 meddelade dock regeringen att lagen ”ska vara i kraft även det tredje året, det vill säga till juli 2019”, utan att vare sig motivera eller redovisa underlaget för detta ställningstagande.

Första halvåret 2015 hade antalet asylsökande minskat jämfört med 2014. Under sommaren och hösten vände utvecklingen – i oktober registrerades 39.196 asylansökningar – men i mitten av november började antalet åter att minska när regeringen införde krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland samtidigt som den återinförda inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”. Därefter utlovades den tillfälliga lagen och krav på ID-kontroll för resande med tåg, buss och färja från Danmark.*

Från Öresund till Makedonien stängdes successivt Europas gränser. I mars 2016 ingick EU:s medlemsländer en överenskommelse med Turkiet om återsändande av asylsökande från Grekland – trots att Turkiet inte uppfyllde EU-rättens krav för att anses som ett ”säkert tredjeland”. När den tillfälliga lagen trädde i kraft i juli samma år var antalet asylsökande i Sverige nere i drygt 2.000 per månad.

I proposition 2018/19:128 om förlängning av den tillfälliga lagen erkänner regeringen att det inte kan fastställas i vilken utsträckning lagen har påverkat antalet asylsökande. Regeringen hade inte utvärderat lagens ändamålsenlighet och konsekvenser, men föreslog trots detta att den skulle förlängas i ytterligare två år till juli 2021 (se även januariavtalet). Som ett motiv skriver regeringen att ”belastningen på mottagningssystemet fortfarande [är] hög”. Under 2018 sökte 21.502 personer asyl i Sverige, vilket var det lägsta antalet sedan 2005. Året därefter uppgick antalet asylsökande till 21.958.

* Kravet på ID-kontroll för resande från Danmark kom att gälla till den 4 maj 2017. 

Läs mer:

Uppdatering: Ett väntat misslyckande (2020-08-07)

Publicerat i Migration | Märkt , | 1 kommentar

”Volymmål” i migrationspolitiken

I diskussionen om att införa en ordning med ett numerärt ”volymmål” eller ”riktmärke” i migrationspolitiken hänvisas det till Tyskland, Österrike och Kanada för att visa att detta inte skulle strida mot EU:s asylregler eller internationell flyktingrätt.

De två förstnämnda länderna har hittills inte vidtagit några åtgärder för att uppnå respektive ”riktmärke” och har därför (ännu) inte granskats av EU-kommissionen. I det sistnämnda landets ”nivåplan” ingår inte antalet asylsökande i beräkningen.

I det här sammanhanget kan det också noteras att FN:s flyktingorgan UNHCR avråder Sverige från att införa ett ”volymmål” för hur många asylsökande som tas emot per år.

Ett ”riktmärke” för hur stort det svenska asylmottagandet ska vara behöver dock inte siffersättas utan skulle istället kunna formuleras som en målsättning om att mottagandet på sikt bör uppgå till en rättvis andel av det totala asylmottagandet i EU.

En rättvis ansvarsfördelning kräver att övriga nordiska länder tar emot fler asylsökande, och omfördelning behövs framförallt från Cypern, Grekland, Malta och Spanien.

Läs mer: Reforming the Common European Asylum System

Se även: S och den framtida migrationspolitiken

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar