Tidsfrister

Den 25 juli beslutade EU-kommissionen att inleda ett överträdelseförfarande genom att skicka en formell underrättelse till Sverige om felaktigt genomförande av flera direktiv inom migrationsområdet, däribland familjeåterföreningsdirektivet.

Kommissionen anser att Sverige bland annat bryter mot EU-rättens tidsfrister för beslut om uppehållstillstånd. Enligt familjeåterföreningsdirektivet är medlemsstaterna skyldiga att ”[s]å snart som möjligt och under alla omständigheter senast nio månader efter det att ansökan har lämnats in […] skriftligen underrätta den person som har lämnat in ansökan om beslutet” (artikel 5.4).

I skrivelsen till den svenska regeringen konstaterar EU-kommissionen att ”Sveriges bristande efterlevnad av tidsfristerna förefaller vara systematisk och av betydande allvarlighetsgrad mot bakgrund av de mycket långa handläggningstiderna”. Kommissionen skriver vidare att ”[k]onsekvenserna av så långa handläggningstider för godkännande av ansökningar om [familjeåterförening] orsakar onödigt lidande för familjer på grund av separationen och därför att hänsyn inte tas till barnets bästa”.

Regeringen har möjlighet att inom två månader lämna synpunkter på kommissionens bedömning.

Lästips: Sverige anmäls till EU-kommissionen (2018-11-25)

Uppdatering: Sveriges svar på kommissionens formella underrättelse (2019-10-25)

Publicerat i Migration | Märkt , ,

Oktoberöverenskommelsen

Den 23 oktober 2015 – en månad innan Löfvens och Romsons pressträff där innehållet i den tillfälliga lagen presenterades – kom sex riksdagspartier överens om ”nödvändiga insatser för att säkra förmågan i det svenska mottagandet av asylsökande och stärka etableringen av nyanlända”. Här följer några nedslag i överenskommelsen:

  • ”Sverige ska stå upp för asylrätten. I tider av kris är den som viktigast. Den som flyr från krig och förtryck ska kunna få skydd i Sverige” (jämför med den tillfälliga lagen vars syfte är att minska antalet asylsökande i Sverige).
  • Rätten till boende och dagersättning efter lagakraftvunnet utvisningsbeslut ska tas bort för vuxna asylsökande utan barn – i syfte att frigöra boendeplatser för nya asylsökande (ändringen i lagen om mottagande av asylsökande trädde i kraft den 1 juni 2016 och gäller ännu trots att antalet som sökte asyl i Sverige 2018 var det lägsta sedan 2005).
  • Försörjningskrav vid anhöriginvandring ska gälla för nyetablerade relationer (i förslaget till den tillfälliga lagen frångick regeringen överenskommelsen och införde försörjningskrav även för familjeåterförening; dessutom skärptes försörjningskravet).
  • Under tre år ska tidsbegränsade uppehållstillstånd vara huvudregel – men kvotflyktingar, ensamkommande barn och barnfamiljer ska fortsatt beviljas permanent uppehållstillstånd (i förslaget till den tillfälliga lagen frångick regeringen överenskommelsen och begränsade undantaget till att gälla enbart kvotflyktingar).
  • Flyktingar och alternativt skyddsbehövande med tidsbegränsade uppehållstillstånd ska ha rätt till familjeåterförening på lika villkor (i förslaget till den tillfälliga lagen frångick regeringen överenskommelsen och avskaffade rätten till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande).
  • En utredning om lagliga vägar för att söka asyl i EU ska tillsättas (utredningens betänkande SOU 2017:103 med förslag på regler för inresetillstånd i syfte att söka asyl presenterades i december 2017, men har ännu inte remissbehandlats; frågan ska dock även utredas av den parlamentariska kommittén om den framtida migrationspolitiken).

Oktoberöverenskommelsen innehåller även insatser för ”att stärka nyanländas etablering”, vilka bland annat har resulterat i bosättningslagen som trädde i kraft den 1 mars 2016.

Publicerat i Migration | Märkt , , | Lämna en kommentar

Hit utvisar Sverige barnfamiljer

Utrikesdepartementet beskriver situationen för de mänskliga rättigheterna i landet som svår. Säkerhetsläget anses allvarligt. Den väpnade konflikten fortsätter att slå hårt mot befolkningen. Enligt FN blev 2018 ett av de dödligaste åren för civila sedan 2001.

Rättsväsendet bedöms ha stora brister. Många väljer att istället vända sig till informella rättssystem som ofta bygger på en blandning av lokala sedvänjor och sharialag. Straffriheten är utbredd och många saknar grundläggande rättssäkerhet. Olagliga frihetsberövanden förekommer liksom tortyr. Dödsstraff tillämpas.

Kvinnor och barn anses som särskilt utsatta och har drabbats hårt av säkerhetsläget. Diskriminering, grova kränkningar och våld är vanligt förekommande. Hederskultur, inklusive hedersbaserat våld och stark kontroll av släktingar begränsar kvinnors möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Religiösa och sociala tabun gör att straffriheten är utbredd för våld mot kvinnor. Även barns rättigheter bedöms vara kraftigt åsidosatta och det råder stor brist på tillgång till utbildning och hälsovård.

Samtidigt är landet ett av världens fattigaste och stora delar av befolkningen lever i extrem fattigdom. Läget är särskilt allvarligt för de hundratusentals internflyktingarna som ofta saknar tillgång till grundläggande samhällsservice.

Detta framgår i Utrikesdepartementets senaste rapport om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i Afghanistan. Till detta land utvisar Migrationsverket såväl barnfamiljer som ensamkommande ungdomar – med stöd av lagstiftning som har beslutats av riksdagen och med det svenska domstolssystemets rättssäkerhetsstämpel på avslagsbesluten. Av samtliga afghanska asylsökande fick under förra året totalt 67 % avslag av Migrationsverket.

Den tillfälliga lagen har avskaffat skyddsgrunden ”övrig skyddsbehövande” som bland annat, enligt tidigare rättspraxis som bekräftades av riksdagen 2005, tog sikte på fall där ”den allmänna situationen i ett land är sådan att det skulle te sig stötande att skicka tillbaka någon dit” (även möjligheten att få uppehållstillstånd på grund av synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter har begränsats). Den så kallade nya gymnasielagen – där vägen till säkerhet och trygghet går via studier och arbete – är en kompromissprodukt som omfattar långtifrån alla ensamkommande afghanska ungdomar som har fått utvisningsbeslut.

Sedan den 9 juli sittstrejkar barnfamiljer på Norra Bantorget i Stockholm för att protestera mot utvisningarna till Afghanistan och, som de själva uttrycker det, ”kämpa för våra barns liv, deras frihet och framtid”. Till Dagens Arena säger en av arrangörerna: ”Vi sitter här tills politikerna lyssnar på oss, tills allmänheten ser vad som väntar för våra barn i Afghanistan”.

Vad kan vi lära oss av detta? Att allt är i sin ordning eller att det är hög tid för en översyn av utlänningslagslagstiftningens skyddsbestämmelser och den praxis som har utvecklats sedan den ordinarie utlänningslagen trädde i kraft 2006?

Den parlamentariska kommitté som under ledning av kammarrättspresident Thomas Rolén ska utreda den framtida svenska migrationspolitiken bör noggrant överväga frågan. Kommittén ska bland annat ta ställning till om asylsökande ska kunna beviljas uppehållstillstånd på ytterligare grunder än de som följer av EU-rätten och svenska konventionsåtaganden. Den ska även analysera behovet av åtgärder för att stärka rättssäkerheten i asylprocessen.

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Synnerligen ömmande omständigheter

Iryna-domen* aktualiserar frågan om den tillfälliga lagens begränsning av möjligheten att bevilja uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Begränsningen innebär att prövningen görs i två steg istället för ett. Först bedöms om det föreligger synnerligen ömmande omständigheter. Därefter prövas om en utvisning skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande (t.ex. artikel 3 i Europakonventionen).

Även utan denna begränsning är det en undantagsbestämmelse med ett mycket snävt tillämpningsområde – vilket markeras av lagstiftaren genom uttrycket ”synnerligen” (se proposition 2004/05:170 och Ds 2011:14).

I Irynas fall delade Migrationsdomstolen Migrationsverkets bedömning ”att det inte föreligger synnerligen ömmande omständigheter” och ”att det inte heller strider mot ett svenskt konventionsåtagande att utvisa [henne]”.

Fotnot: * Mål nr UM 12100-18 (domen kan beställas från Förvaltningsrätten i Stockholm).

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

Tillfälligt uppehållstillstånd ≠ tillfälligt skyddsbehov

Att en asylsökande har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt den tillfälliga lagen innebär inte att skyddsbehovet är tillfälligt.

Enligt Migrationsverkets prognos för 2019 kommer antalet förlängningsansökningar att vara högre än antalet nya asylansökningar. Hittills under året är bifallsandelen för förlängningsansökningar 98 procent.

För att kunna neka förlängt uppehållstillstånd krävs att det finns förutsättningar för att återkalla sökandens skyddsstatusförklaring. Det är Migrationsverket som har bevisbördan för att det finns förutsättningar för återkallelse (se rättsligt ställningstagande SR 19/2018).

När permanenta uppehållstillstånd infördes som huvudregel i den ordinarie utlänningslagen motiverades detta med att vägrad tillståndsförlängning var ”mycket ovanlig” och att en ordning med tidsbegränsade tillstånd därför ”utgör ett slöseri med tillgängliga resurser” (proposition 1983/84:144).

Publicerat i Migration | Märkt , | Lämna en kommentar

”Hög tid ge besked om flyktingpolitiken”

Denna artikel publicerades i Göteborgs-Posten den 8 november 1994 inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap.

Söndagen den 30 oktober nådde oss nyheten att Sveriges tilltänkta EU-kommissionär Anita Gradin får ansvaret för EU:s så kallade ”tredje pelare”, det vill säga huvudsakligen områden som flykting- och invandringspolitik, gemensam gränskontroll och polissamarbete, om det svenska folket säger ja i folkomröstningen den 13 november.

Gränskontrollfrågorna och polissamarbetet har börjat diskuteras allt mer, framförallt när det gäller bekämpningen av den internationella handeln med narkotika. Två offentlig utredningar angående den yttre- respektive inre gränskontrollen har nyligen presenterats.

Flykting- och invandringspolitiken är däremot ett ämne som har kommit helt i skymundan i EU-debatten. Seriös och allsidig information i ämnet har därtill varit närmast obefintlig. Det är nu minst sagt hög tid för våra svenska politiker att ta bladet från munnen också i dessa frågor. Invandrarminister Leif Blomberg måste klargöra konsekvenserna för svensk flyktingpolitik vid ett medlemskap och redogöra för vilken flyktingpolitik Sverige avser att föra som medlem i Europeiska unionen.

Vid ett ja i folkomröstningen bör Sverige ställa hårda krav på utformningen av EU:s flyktingpolitik, framförallt på följande tre områden:

  1. definition och tolkning av rätten till asyl
  2. tillämpning av visumtvång
  3. användning av sanktioner mot transportföretag

Sverige har formellt en vidare asyldefinition än den som EU:s konventioner ger uttryck för. Enligt den svenska utlänningslagen har konventionsflyktingar, krigsvägrare och så kallade de facto-flyktingar rätt till asyl i Sverige. I Europeiska unionen ankommer denna rätt endast konventionsflyktingar.

Någon gemensam tolkning av begreppet ”konventionsflykting”, såsom det är definierat i FN:s flyktingkonvention, finns emellertid ännu inte inom EU. Här kan dock konstateras att Sveriges tolkning förefaller vara mer restriktiv än vad som är fallet i Europeiska unionens medlemsstater. Därför behöver en svensk anpassning på det här området i praktiken inte med nödvändighet innebära en inskränkning av rätten till asyl i Sverige.

Det måste vara ett krav att Sverige inom EU:s ”tredje pelare”, på humanitära grunder, verkar för en generös tolkning av asylbegreppet, oavsett hur detta formellt tar sig ut. Sverige bör också verka för att stärka skyddet för krigsflyktingar, särskilt för kvinnor som utsatts för våldtäkt på politiska/militära grunder. Svensk och europeisk flyktingpolitik måste ha som överordnat mål att ge skydd för flyktingar, inte skydd mot flyktingar.

I Europeiska unionen är det ministerrådet som avgör för vilka länder utanför unionen visumtvång skall gälla. Från och med 1996 skall dessa beslut tas med kvalificerad majoritet. Sverige måste inom EU därför kräva att visumtvång inte får användas för att hindra skyddsbehövande från att söka asyl i unionen.

I EU:s så kallade Yttregränskontrollkonvention (YGK)* föreskrivs att medlemsländerna i sin nationella lagstiftning skall inför sanktionsbestämmelser mot transportföretag som medför passagerare utan nödvändiga inresehandlingar, i första hand pass och visum. Sverige har redan en sådan bestämmelse i utlänningslagen i form av återtransportansvar. I många EU-länder tillämpas dock hårdare regler än de svenska; transportföretag kan till exempel bötfällas (Tyskland är ett för Sverige välkänt exempel). Sverige måste förbinda sig att inte skärpa sina regler och samtidigt verka för ett en ändring av YGK:s regler på detta område.

Tillämpningen av sanktioner mot transportföretag leder till en uppenbar inskränkning av rätten till asyl. Detta känner även Europeiska unionens medlemsländer väl till. EU-kommissionen skriver till exempel i en rapport att sanktionerna har ”återverkningar” för rätten till asyl. Sverige bör därför inom EU verka för ett förbud mot alla typer av åtgärder som syftar till att hindra flyktingar från att ta sig till unionen för att söka asyl.

Till sist, det tål att upprepas om och om igen: EU är ett politiskt instrument. Europeiska unionen är därför både en möjlighet och ett hot. Allt beror på de människor som i demokratiska val utser sina, både nationella och europeiska, parlamentsledamöter och, i förlängningen, regeringar. Om vi vill ger oss EU en möjlighet att bättre kunna klara av ett internationellt problem som vi inte visat oss kapabla att klara av på nationell nivå; att tillförsäkra flyktingar det skydd de är i behov av. Låter vi flyktingfientliga krafter ta över spelar det ingen roll om Sverige finns med vid ministerrådets bord i Bryssel eller ej.

Defaitism är det vi minst av allt tjänar på. Det är upp till oss som svenska medborgare och våra valda representanter att ställa krav och medverka till att de förverkligas, såväl inom EU som genom deltagande i andra internationella organisationer. Men för att kunna ställa krav och därtill ha någon som helst möjlighet att driva igenom dessa, måste vi ha först kunskap och plats för seriös diskussion.

Fotnot: * Yttregränskontrollkonventionen antogs inte av EU:s medlemsländer men motsvarande regler finns i Schengenkonventionen och EG-direktiv 2001/51 om transportöransvar.

Publicerat i Migration | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Tillfälliga lagen förlängs

Den tillfälliga lagen trädde i kraft den 20 juli 2016 och syftar till att minska antalet asylsökande efter den stora ökningen hösten 2015. Den skulle gälla i högst tre år, med en avstämning efter två år då regeringen skulle ”bedöma behovet av att lagen gäller även under det sista året av giltighetstiden”. Redan i november 2017 meddelade dock regeringen att lagen ”ska vara i kraft även det tredje året, det vill säga till juli 2019”, utan att varken motivera eller redovisa underlaget för detta ställningstagande.

I utkastet till lagrådsremiss om förlängningen av den tillfälliga lagen som publicerades den 14 februari 2019 erkänner regeringen att det inte kan fastställas i vilken utsträckning lagen har påverkat antalet asylsökande i Sverige. Regeringen har valt att inte utvärdera lagens ändamålsenlighet och konsekvenser, men föreslår trots detta att den ska förlängas. Som ett motiv skriver regeringen att ”belastningen på mottagningssystemet fortfarande [är] hög”. Under 2018 sökte 21.502 personer asyl i Sverige – det vill säga i genomsnitt knappt 1.800 varje månad – vilket är det lägsta antalet sedan 2005.

Vad hände 2015? Första halvåret minskade antalet asylsökande jämfört med 2014. Under sommaren vände utvecklingen och i oktober registrerades 39.196 asylansökningar. I mitten av november – veckan innan Löfvens och Romsons pressträff där innehållet i den tillfälliga lagen presenterades – började antalet åter att minska när regeringen införde krav på ID-kontroll för färjetrafik från Tyskland samtidigt som den återinförda inre gränskontrollen skapade ”en flaskhals” i mottagandet, med bland annat brist på sovplatser i Malmö som följd. Allt sedan dess har antalet asylsökande fortsatt att sjunka.

När den nu gällande tillfälliga lagen godkändes av riksdagen i juni 2016 och trädde i kraft den 20 juli samma år uppgick antalet asylsökande till drygt 2.000 per månad. Regeringens förslag är att lagen ska förlängas till den 19 juli 2021. Samtidigt ska alternativt skyddsbehövande återfå rätt till familjeåterförening på samma villkor som flyktingar.

Parallellt ska en parlamentarisk kommitté utreda den framtida migrationspolitiken, bland annat hur ”en ny humanitär skyddsgrund” ska utformas. Enligt 1989 års utlänningslag (som gällde fram till mars 2006) fick uppehållstillstånd beviljas av humanitära skäl. Utöver skäl av personlig art som hälsotillstånd omfattades även omständigheter då ”den allmänna situationen i ett land är sådan att det skulle te sig stötande att skicka tillbaka någon dit” (UN 344-97) eller, för att citera förarbetena, ”där förhållandena i det land till vilket utlänningen skulle behöva resa […] är sådana att det ter sig inhumant att tvinga honom eller henne all återvända dit, t.ex. ett pågående krig” (proposition 1988/89:86) – så kallade politisk-humanitära skäl.

Lästips:

Uppdatering: Remissvar på utkastet till lagrådsremiss (2019-03-26) samt proposition 2018/19:128 om förlängning av den tillfälliga lagen (2019-05-09).

Publicerat i Migration | Märkt | 2 kommentarer