”De flesta flyktingar har en dröm om att en gång kunna återvända till sitt hemland. Förhållandena i flyktingarnas ursprungsländer och flyktingarnas personliga situation i exillandet har dock lett till att flyktingar kommit att återvandra bara i mycket begränsad omfattning. Inget tyder på att någon avsevärd förändring kommer att ske härvidlag. Erfarenheter visar emeller­tid, att de flyktingar som under exiltiden lyckats finna sig väl till rätta har de bästa förutsättningarna för en framgångsrik återvandring.

[I]nsatserna på detta område bör bygga på följande utgångspunkter.

All återvandring skall självfallet vara frivillig. Omfattande ekonomiska bidrag till återvandrare skulle kunna uppfattas som påtryckningar för att förmå dem att lämna Sverige.

En inriktning på en positiv integration i Sverige ger flyktingen bästa möjliga förutsättningar för framtiden, vare sig han stannar i Sverige eller väljer att återvandra. En god invandrarpolitik blir därigenom också en god återvandrarpolitik.

En återvandring bör vara noga planerad och förberedd. Att försöka med en återvandring och misslyckas blir ett ytterst kännbart bakslag. Bety­delsen av att ha en ordnad tillvaro i Sverige bakom sig blir då ännu tydligare.

Det stöd som lämpligen kan ges – på individuell basis – åt flyktingar som har återvandrat bör ses som en del av det svenska humanitära biståndet.”

Regeringens överväganden i propositionen bygger på departementspromemorian ”Återvandringsfrågor – en genomgång” (Ds 1988:33).