Av bland annat ”rationa­liseringsskäl” ska permanenta uppehållstillstånd ”ges redan från början till utlänningar som tillåts att bosätta sig i Sverige”, skriver regeringen i proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken.

När regeringen i propositionen använder uttrycket ”generös asylpolitik” avser detta inte ordningen för uppehållstillstånd, utan att även personer med ”flyktingliknande skäl” bör få skydd i Sverige, inte enbart konventionsflyktingar. Tjugo år senare reglerades detta i EU:s skyddsgrundsdirektiv, enligt vilket både flyktingar och alternativt skyddsbehövande har rätt till internationellt skydd (asyl).

Regeringen konstaterade att tidsbegränsade förstagångstillstånd ”utgör ett slöseri med tillgängliga resurser”. Migrationskommittén föreslår i sitt betänkande om en ”långsiktigt hållbar migrationspolitik” att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska bli huvudregel och att permanenta uppehållstillstånd ska villkoras. Till vilken kostnad?

Enligt Migrationsverkets senaste prognos beräknas 34.000 förlängningsansökningar inkomma under 2021. För de ärenden som avgörs under året uppskattas bifallsandelen till 95% – efter en genomsnittlig handläggningstid på fem månader.

Se även: Tillfälligt uppehållstillstånd ≠ tillfälligt skyddsbehov

Lästips: Historien om när Sverige gick från TUT till PUT som huvudregel