Kan den allt mer restriktiva invandringspolitiken under 1920- och 30-talen ses som en parallell till dagens politiska utveckling inom migrationsområdet?

Skälen till dåtidens politiska inriktning varierade från att skydda den inhemska arbetsmarknaden till att förhindra invandring av ”ej önskvärda befolkningselement”. Åren före andra världskriget skiftade fokus till ”det tyska flyktingproblemet” och de ”risker och olägenheter av skilda slag [som på grund av detta kunde] uppstå för det egna landet”. I slutet av kriget – när Sverige hade vänt den metaforiska kappan efter vinden – tillsattes en undersökningskommission under ledning av den tidigare stats- och utrikesministern Rickard Sandler som kom att utvärdera det svenska flyktingmottagandet.

Med referens till judar på flykt från Tyskland fastslog en statlig utredning ledd av Gösta Siljeström i december 1936 att personer ”som lämnat hemlandet därför att de på grund av sin ras eller eljest inskränkts i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad [inte kunde] betraktas såsom politiska flyktingar” och att de därmed inte omfattades av rätten att ”vinna en fristad undan förföljelse”. Utredningen övervägde inte heller någon ”utvidgning av begreppet politisk flykting” som innefattade denna flyktingkategori.

Sverige hade sedan 1927 haft en femårig tillfällig utlänningslag, vars giltighetstid 1932 förlängdes med ytterligare fem år. Genom 1937 års utlänningslag, som byggde på Siljerströmutredningens förslag, permanentades lagstiftningen.

I maj 1946 överlämnades Sandlerkommissionens betänkande om flyktingars behandling i vilket det konstaterades att ”de olägenheter man före och i början av kriget ansåg förbundna med en liberalare tillämpning av inresepolitiken beträffande flyktingar från Tyskland, särskilt judar, icke bort vara omöjliga att bemästra” – kommissionen beklagar att ”omsvängningen i den svenska flyktingpolitiken måste tyvärr sägas ha kommit för sent.” I ett annat sammanhang hänvisar undersökningskommissionen till ”den allmänna inställningen hos folk och pressens hållning under de tidigare krigsåren” och påpekar att ”[m]an finge icke glömma, att andan tidigare varit en helt annan”.

Under 2021 ska riksdagen fatta beslut om en ny, långsiktig migrationslagstiftning som är rättssäker, human och effektiv. Vad kan vi lära av historien inför detta avgörande?

Läs mer:

• Så blev flyktingmottagande en svensk paradgren
• Sverige och judeförföljelserna
• Lär av den migrationspolitiska historien
• Beredskapsfrågan försummas i migrationspolitiken