EU:s familjeåterföreningsdirektiv och alternativt skyddsbehövande

Enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv.

EU:s direktiv om rätt till familjeåterförening (familjeåterföreningsdirektivet) innehåller minimiregler och påverkar därför inte medlemsstaternas möjligheter att anta eller behålla förmånligare bestämmelser. Enligt direktivet är familjeåterförening:

”ett nödvändigt medel för att möjliggöra familjelivet [och] bidrar till att skapa en social och kulturell stabilitet som underlättar tredjelandsmedborgarnas integrering i medlemsstaterna, som även främjar den ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilket är ett av [unionens] grundläggande mål”.

Alternativt skyddsbehövande omfattas formellt inte av familjeåterföreningsdirektivet. Anledningen till detta är att denna skyddskategori varken var reglerad i EU-rätten eller internationell rätt när direktivet antogs 2003. En EU-rättslig reglering infördes först året därefter när det ursprungliga skyddsgrundsdirektivet antogs av EU:s ministerråd och alternativt skyddsbehövande (”subsidiärt skyddsbehövande” enligt direktivets terminologi) därmed gavs rätt till uppehållstillstånd.

I riktlinjerna för tillämpningen av familjeåterföreningsdirektivet från 2014 konstaterar EU-kommissionen att alternativt skyddsbehövande ”har samma behov av internationellt skydd som flyktingar, och uppmanar därför medlemsstaterna att anta bestämmelser som beviljar flyktingar och personer som beviljats tillfälligt eller subsidiärt skydd liknande rättigheter”. Eftersom direktivet innehåller minimiregler saknas det därför skäl att i nationell lagstiftning skilja mellan flyktingar och alternativt skyddsbehövande när det gäller rätten till familjeåterförening och eventuella villkor som till exempel försörjningskrav eller väntetid innan familjeåterförening kan beviljas.

Familjeåterföreningsdirektivet ger medlemsstaterna möjlighet att införa försörjningskrav i form av krav på viss inkomst och/eller bostadsstorlek. Flyktingar är dock undantagna om ansökan om familjeåterförening lämnas in inom tre månader efter att flyktingstatus har beviljats. Likaså är flyktingar undantagna från krav på väntetid.

Enligt EU-domstolen får villkor för familjeåterförening inte tillämpas på ett sätt som äventyrar direktivets syfte, som är att främja familjeåterförening. Det ska göras en individuell, konkret prövning av den enskildes situation. Utifrån domstolens praxis betonar EU-kommissionen att medlemsstaterna måste ”göra en välbalanserad och rimlig bedömning av alla omständigheter i det enskilda fallet, med vederbörlig hänsyn till underåriga barns bästa. Inga enskilda omständigheter får leda till ett automatiskt beslut, utan de måste alla vägas in som relevanta omständigheter”.

Läs mer: Rätten till familjeåterförening – en europeisk jämförelse

Om Rickard Olseke

Expert on European migration and asylum policy.
Det här inlägget postades i Migration och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s