”Hög tid ge besked om flyktingpolitiken”

Denna artikel publicerades i Göteborgs-Posten den 8 november 1994 inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap.

Söndagen den 30 oktober nådde oss nyheten att Sveriges tilltänkta EU-kommissionär Anita Gradin får ansvaret för EU:s så kallade ”tredje pelare”, det vill säga huvudsakligen områden som flykting- och invandringspolitik, gemensam gränskontroll och polissamarbete, om det svenska folket säger ja i folkomröstningen den 13 november.

Gränskontrollfrågorna och polissamarbetet har börjat diskuteras allt mer, framförallt när det gäller bekämpningen av den internationella handeln med narkotika. Två offentlig utredningar angående den yttre- respektive inre gränskontrollen har nyligen presenterats.

Flykting- och invandringspolitiken är däremot ett ämne som har kommit helt i skymundan i EU-debatten. Seriös och allsidig information i ämnet har därtill varit närmast obefintlig. Det är nu minst sagt hög tid för våra svenska politiker att ta bladet från munnen också i dessa frågor. Invandrarminister Leif Blomberg måste klargöra konsekvenserna för svensk flyktingpolitik vid ett medlemskap och redogöra för vilken flyktingpolitik Sverige avser att föra som medlem i Europeiska unionen.

Vid ett ja i folkomröstningen bör Sverige ställa hårda krav på utformningen av EU:s flyktingpolitik, framförallt på följande tre områden:

  1. definition och tolkning av rätten till asyl
  2. tillämpning av visumtvång
  3. användning av sanktioner mot transportföretag

Sverige har formellt en vidare asyldefinition än den som EU:s konventioner ger uttryck för. Enligt den svenska utlänningslagen har konventionsflyktingar, krigsvägrare och så kallade de facto-flyktingar rätt till asyl i Sverige. I Europeiska unionen ankommer denna rätt endast konventionsflyktingar.

Någon gemensam tolkning av begreppet ”konventionsflykting”, såsom det är definierat i FN:s flyktingkonvention, finns emellertid ännu inte inom EU. Här kan dock konstateras att Sveriges tolkning förefaller vara mer restriktiv än vad som är fallet i Europeiska unionens medlemsstater. Därför behöver en svensk anpassning på det här området i praktiken inte med nödvändighet innebära en inskränkning av rätten till asyl i Sverige.

Det måste vara ett krav att Sverige inom EU:s ”tredje pelare”, på humanitära grunder, verkar för en generös tolkning av asylbegreppet, oavsett hur detta formellt tar sig ut. Sverige bör också verka för att stärka skyddet för krigsflyktingar, särskilt för kvinnor som utsatts för våldtäkt på politiska/militära grunder. Svensk och europeisk flyktingpolitik måste ha som överordnat mål att ge skydd för flyktingar, inte skydd mot flyktingar.

I Europeiska unionen är det ministerrådet som avgör för vilka länder utanför unionen visumtvång skall gälla. Från och med 1996 skall dessa beslut tas med kvalificerad majoritet. Sverige måste inom EU därför kräva att visumtvång inte får användas för att hindra skyddsbehövande från att söka asyl i unionen.

I EU:s så kallade Yttregränskontrollkonvention (YGK)* föreskrivs att medlemsländerna i sin nationella lagstiftning skall inför sanktionsbestämmelser mot transportföretag som medför passagerare utan nödvändiga inresehandlingar, i första hand pass och visum. Sverige har redan en sådan bestämmelse i utlänningslagen i form av återtransportansvar. I många EU-länder tillämpas dock hårdare regler än de svenska; transportföretag kan till exempel bötfällas (Tyskland är ett för Sverige välkänt exempel). Sverige måste förbinda sig att inte skärpa sina regler och samtidigt verka för ett en ändring av YGK:s regler på detta område.

Tillämpningen av sanktioner mot transportföretag leder till en uppenbar inskränkning av rätten till asyl. Detta känner även Europeiska unionens medlemsländer väl till. EU-kommissionen skriver till exempel i en rapport att sanktionerna har ”återverkningar” för rätten till asyl. Sverige bör därför inom EU verka för ett förbud mot alla typer av åtgärder som syftar till att hindra flyktingar från att ta sig till unionen för att söka asyl.

Till sist, det tål att upprepas om och om igen: EU är ett politiskt instrument. Europeiska unionen är därför både en möjlighet och ett hot. Allt beror på de människor som i demokratiska val utser sina, både nationella och europeiska, parlamentsledamöter och, i förlängningen, regeringar. Om vi vill ger oss EU en möjlighet att bättre kunna klara av ett internationellt problem som vi inte visat oss kapabla att klara av på nationell nivå; att tillförsäkra flyktingar det skydd de är i behov av. Låter vi flyktingfientliga krafter ta över spelar det ingen roll om Sverige finns med vid ministerrådets bord i Bryssel eller ej.

Defaitism är det vi minst av allt tjänar på. Det är upp till oss som svenska medborgare och våra valda representanter att ställa krav och medverka till att de förverkligas, såväl inom EU som genom deltagande i andra internationella organisationer. Men för att kunna ställa krav och därtill ha någon som helst möjlighet att driva igenom dessa, måste vi ha först kunskap och plats för seriös diskussion.

Fotnot: * Yttregränskontrollkonventionen antogs inte av EU:s medlemsländer men motsvarande regler finns i Schengenkonventionen och EG-direktiv 2001/51 om transportöransvar.

Annonser

Om Rickard Olseke

Expert on European migration and asylum policy.
Det här inlägget postades i Migration och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Hög tid ge besked om flyktingpolitiken”

  1. Ping: ”Vem ska avgöra?” | And that has made all the difference

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s