Den 1 juli tar Slovenien över ordförandeskapet för Europeiska unionens ministerråd. Under landets första EU-ordförandeskap våren 2008 genomfördes slutförhandlingarna om återvändandedirektivet under ledning av inrikesminister Dragutin Mate och Europaparlamentets rapportör Manfred Weber.

På förhandlingsbordet ligger nu – vid sidan av förslagen i migrations- och asylpakten – EU-kommissionens förslag från 2018 om en omarbetning av återvändandedirektivet. Denna gång heter parlamentets rapportör Tineke Strik.

Här följer en artikel om direktivets genomförande i Sverige som publicerades i Sydsvenskan den 9 augusti 2009.

Migrationsminister Tobias Billström satsar på ökat återvändande. I juni presenterade regeringens så kallade förvarsutredning betänkandet Återvändandedirektivet och svensk rätt. EG-direktivet reglerar återvändande av ”tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig”. I arbetsprogrammet för det svenska EU-ordförandeskapet understryker regeringen samtidigt vikten av ”rättssäkra bestämmelser om återvändande för den som får avslag på sin asylansökan och måste återvända till sitt hemland”.

Hur föreslås då EU:s gemensamma återvändanderegler genomföras i Sverige? Direktivet slår fast en rad viktiga principer:

• Rätten att utvisa personer som vistas olagligt i EU förutsätter rättssäkra och effektiva asylsystem som respekterar internationell flyktingrätt.

• Samarbete med ursprungsländerna är en förutsättning för att det skall vara möjligt att uppnå ett hållbart återvändande.

• Medlemsstaterna bör tillhandahålla ökat stöd och förbättrad rådgivning för att underlätta återvändande.

Hur dessa principer ska få genomslag i svensk återvändandepolitik ger förvarsutredningen dock inga svar på. Fokus läggs istället på tvångsåtgärder. Direktivets centrala bestämmelse om att verkställigheten av återvändandebeslut ska övervakas förbigås med total oförståelse.

Enligt återvändandedirektivet ska medlemsstaterna ”sörja för ett effektivt övervakningssystem för påtvingade återvändanden”. Bestämmelsen är ett av Europaparlamentets bidrag till direktivet och tillkom i slutfasen av förhandlingarna mellan ministerrådet och parlamentet. Den bygger i sin tur på motsvarande princip i Europarådets 20 principer för påtvingat återvändande från 2005.

Enligt Europarådet kan frivilligorganisationer närvara under olika skeden av återvändandet. Modellen används redan i exempelvis Luxemburg, där den nationella lagstiftningen sedan september 2008 föreskriver närvaro av en ”opartisk, neutral och oberoende observatör” från avresa till ankomst till hemlandet.

Att det finns behov av oberoende övervakning av verkställighetsresor även i Sverige tydliggjordes i Sveriges Radios program Konflikt, som skildrade en resa till Bagdad. Polisen borde föredra förebyggande åtgärder framför att i efterhand tvingas upprätta en anmälan avseende eventuellt felaktigt agerande.

Även situationen i hemlandet bör följas upp. Utan kunskap om vad som händer dem som tvingas återvända finns det varken någon möjlighet att bedöma riktigheten i myndigheternas beslut – och därmed om asylsystemet är rättssäkert – eller om återvändandesatsningar leder till hållbart återvändande. I dag sker uppföljning enbart sporadiskt genom främst frivilligorganisationernas försorg.

Det finns dock hopp om förbättring. EU-kommissionen avser att stödja såväl utvecklingen av övervakningssystem som metoder för uppföljning av återvändande.* Samtidigt åligger det nu regeringen att se till att återvändandedirektivet genomförs fullt ut även i Sverige.

Fotnot: * Kommissionen har även föreslagit inrättande av en ”uppföljningsmekanism” för personer som återvänder inom ramen för EU:s återtagandeavtal.

Tips! Den 15 juni publiceras en ny studie: Those who were sent back (Delmi)

Läs mer:

• Tankar om att återvända (Rädda Barnen)
• Avslag på asylansökan – Återvändande (Svenska Röda Korset)
• Ett säkert återvändande? (Sveriges Radio)