Det var en gång för 20 år sedan… Dagen till ära och med anledning av diskussionen om ”tänkandets hantverk” återpubliceras här ett debattinlägg från Götheborgske Spionen.

Vad är ett universitet? Den svenska högskoleutbildningen och utbildningen i Sverige i allmänhet sägs ofta i officiella sammanhang bygga på den s.k. tyska/nyhumanistiska utbildningstraditionen. Vad innebär då denna tradition?

En kort redogörelse kan lyda som följer. Universitetet ska vara en plats där vetenskap odlas. Universitetet ska fostra kreativ intellektuell aktivitet, de studerande ska aktivt deltaga i den vetenskapliga processen. De ska brottas med problem vilkas lösningar ännu inte är kända (det som redan är känt ska överföras i gymnasieskolan). Syftet med universitetsstudier är att öva hjärnan, inte att bli utbildad till expert.

Som den tyske filosofen Johann Gottfried von Herder uttryckte det: ”Den kniv som en gång vässats, kan man skära allt möjligt med.”

Ett universitet är alltså en institution vars verksamhet vilar på ovanstående principer. Utbildningen ska syfta till den enskilda människans harmoniska utveckling av hela hennes personlighet och därmed ge som resultat självständiga och ansvarskännande medborgare.

Finns det universitet i Sverige? Eller är högskoleutbildning detsamma som yrkesutbildning? Har högskolan arbetsmarknadsanpassats med målsättningen att all utbildning som där bedrivs ska leda till bestämda yrken som samhället har behov av?

Mot denna yrkesutbildning ställs då personlighetsutvecklingen och det kritiska tänkandet. Svaret på frågan blir att det inte finns universitet i Sverige. Vad vi har är institutioner för yrkesutbildning som producerar välsmorda kuggar till samhällets maskineri.

Nyhumanisten Friedrich Schiller skrev år 1795 följande:

”Evigt fjättrad endast vid ett enskilt litet brottstycke av det hela, utbildar sig människan själv endast som ett brottstycke; evigt med örat endast fyllt av det entoniga surret från hjulet, som hon driver, utvecklar hon aldrig sitt väsens harmoni, och istället för att utprägla mänskligheten i sin natur, blir hon blott och bart ett avtryck av sitt yrke”.

Känns beskrivningen igen? I dessa tider av en allt ökande arbetslöshet hör vi ofta följande mening uttalas: ”Att förlora jobbet är att förlora människovärdet”.

Den enskilda människan är även idag ”blott ett avtryck av sitt yrke”. Individen i sig, personligheten, är av intet värde. Frågan som bör diskuteras är då varför det förhåller sig så här. Kan möjligtvis den svenska utbildningspolitiken ha något med saken att göra? Vad var det Robin Williams sa i filmen? Jo, ”Medicine, law, business, engineering… These are noble pursuites and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love… These are what we stay alive for…”

Det uppstår nu en ny huvudfråga för vidare diskussion. Demokrati? Vilka villkor måste vara uppfyllda för att ett samhälle ska kunna karaktäriseras som demokratiskt? Är inte det grundläggande villkoret självständiga och ansvarskännande medborgare? Uppfylls detta villkor idag eller offras demokratin och människans egenvärde på specialiseringens altare?

(Götheborgske Spionen Nr 8/92)