I dag läser vi lagen – närmare bestämt utlänningslagens 20:e kapitel, sjunde paragrafen:

”Till fängelse i högst två år eller, när omständigheterna är mildrande, till böter döms den som genom att dölja en utlänning eller genom någon annan sådan åtgärd uppsåtligen hjälper utlänningen att olovligen uppehålla sig i Sverige, en annan EU-stat eller Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein, om detta görs i vinstsyfte.”

Alltså: för straffansvar krävs att gärningen – att uppsåtligen hjälpa en utlänning att olovligen uppehålla sig i EU och Schengenområdet – utförs i vinstsyfte. Hur motiverar då riksdagen denna begränsning?

Svaret återfinns i proposition 1981/82:146:

”då en person ingriper av tvingande medmänskliga bevekelsegrunder för att, som han eller hon uppfattar situationen, skydda en medmänniska från hotande förföljelse i hemlandet, kan såväl lämpligheten som värdet av straffsanktioner […] starkt ifrågasättas.”

Sammanfattningsvis är det alltså inte straffbart att av medmänskliga bevekelsegrunder hjälpa en utlänning att olovligen uppehålla sig i Sverige.